Om det inte har framgått så har jag haft ordentlig baby blues den senaste tiden. Varit jätteledsen vissa timmar under vissa dagar. Inte känt att livet varit särskilt "rosenskimrande". En tankelek som tog plats i mig igår: tänk om det här är mitt enda barn. Tänk om det här är enda gången jag har en liten arg och missnöjd unge vid mitt bröst som skriker sig röd. En lugn, tungt sovande bebis i selen. En smackande, ögonrullande bebis som vilar med knutna nävar intill kinderna. Tänk om det här är enda gången jag hör min tvåveckors bebis snarka på mitt nyckelben, känner hennes mjuka hår mot min haka. Om det är så. Att det här är enda gången. Då kan jag klara vad som helst? Vi fick sova en timme extra på morgonen. Först hade Johan bebisen. Sedan tog jag över. Varsin extra sovtimme och efter det kände jag mig glad och taggad på dagen. Hörde henne skrika när jag var i duschen, när vi återsågs la jag henne över min axel och då blev hon omedelbart lugn. Slängde på mig kläder, samma som jag haft de senaste dagarna: beige kjol med mycket vidd och benvitt linne med knappar. Amningsbh. Gav den lilla mat och sedan lirkade jag ner henne i selen, där hon somnade efter tio minuters skrik. Åt frukost stående, med yoghurtskålen nära mitt ansikte, ovanför hennes fjuniga huvud. Johan frågade om vi ville följa honom till tvärbanan. Ja. Jättebra idé. Passerade förskolan där vi redan satt henne i kö. Barnen satt ute på en filt och blev höglästa för. Att hon ska bli så stor. Pussade Johan hejdå. Strålande solsken, långa skuggor. Syrenen är överblommad, gräset är torrt. Gick till apoteket och köpte fler förpackningar med paracetamol. Fick stammisrabatt, skratt. Handlade en bullängd och ett danskt rågbröd på konditoriet. Att stå där, i tofflor och barbent, med min sovande flicka i selen, jag kände en glasklar lycka i kroppen. Shit. Inte känt så den senaste veckan. Tvärtom varit rädd för att jag fastnat i mörkret. Puss puss puss på ditt huvud Sunna. Du kanske är mitt enda barn. Åtminstone hjälper det att tänka så nu. Jag ska ha tålamod.
