Låt mig berätta om min söndag. Den började med att jag och Johan fixade hemma. Typ ställde in grejer i förrådet och började packa BB-väskan. Och så monterade vi upp den här lilla sängen, som vi fått låna av pappa (mina småsyskon sov i den), mest för att kolla att den funkade. Tror märket heter Bednest. Moa, Erik och deras barn kom över på fika. Såg ut såhär. Första gången jag har klänning sedan december typ, har inte ägt strumpbyxor i rätt storlek. Johan sa att han ville ha en eftermiddag på stan. Det tyckte jag lät trevligt. Min klänning är från Louise Misha, jag har stl 40. Yrsa kom också! Hur fucking mysigt att vi får barn samma år! Åt och drack perfekta saker: orangina, cappuccino och citrontarte. Jag och Johan gick till Livs, som är Sébastien Boudets relativt nya matbutik. Vi hade en plan om att laga en grön lasagne till middag. Med ramslök i kanske? Det var killen i kassan som hade plockat den samma vecka. På tvärbanan hem ringde jag mormor för att kolla läget. Då frågade hon:– Har du haft din washing än? – Va?– Ja, Marika sa att hon skulle på din baby washing idag? För samtidigt, hemma hos mig och Johan, pågick tydligen det här. Och trots att mormor hade försagt sig, kissade jag på mig lite när jag klev in genom dörren. Så många kvinnor jag älskar! Va! !!! Tårar: rann. Det spelar tydligen ingen roll att man får en överraskning spoilad, för kroppen reagerar ändå i chock. Min washing! I lägenheten fanns vänner jag känt sedan jag var fyra år och vänner jag lärt känna som vuxen. Könsseparatistiskt för att hålla nere antalet personer, vad jag förstod. Klokt. Mat i mängder som de koordinerat och styrt upp i någon slags chatt? Herregud. Och så blev det dessutom en massa mat över så nu har vi hela kylen fylld. Otroligt lyxigt. Så lätt att tänka att de typ känt sig tvungna? Att jag varit till besvär? Kanske är det är oundvikligt när man blir överraskad? Men vem mår bra av att den som firas känner så. Jag skakade av mig känslan och fick fatt i en annan: djup tacksamhet. Vi käkade pizza och hängde runt. Mamma gav mig en serie barnteckningar jag gjorde när jag var liten. Men resten av presenterna ville jag helst inte öppna framför publik, blev för mycket amerikansk film över det hela. Öppnade sen, när folk hade gått. Så fina saker. Ni hade inte behövt. Men så säger man inte. Man säger: tack. Ja. Tack för att ni finns. Jag älskar er så.Läs fler inlägg från baby showers här.
