28/9:Igår åkte vi ut till Kummelnäs för att fira min och min brorsons födelsedag. Hela storfamiljen var där, inklusive Danas amerikanska mamma. Jag klinkade i glaset och tackade för att alla hade kommit dit för att fira oss. Och sedan sa jag:– And also, I am pregnant.Froste skrek rakt ut. Gallskrek!Eloise ville veta mer. Vi satt en lång stund och pratade om embryot och att E kommer vara 14,5 när hon kan börja barnvakta vår 1,5-åring. Det såg verkligen ut som om hon ville. Vi pratade om att det fortfarande finns en risk att det inte blir något, men om allt går som det ska så ja, maj.Känns skönt att hela min familj vet. Vi ska berätta för Johans päron när vi träffar dem i oktober. 28/9:Så ont i pattarna att det är ett skämt. De ömmar och typ bränns.29/9:Svinont i brösten i natt. Illamående på en ny nivå när jag vaknade. Fattar inte hur jag ska kunna skriva klart den här boken. Eller göra saker över huvud taget. Kroppen känns sjuk, men så ska man leva på som vanligt.Ställde in en middag igår, sov på soffan i stället. 29/9:Tungt idag. Illamående, öm, huvudvärk. Känner mig åksjuk. Nedstämd och osugen på allt. Förstår inte hur jag ska kunna hålla samma tempo som de andra när vi är i Skottland. Nervös över att jag ska bli illamående i bilen. Och i allmänhet, vara trött (och tråkig). 29/9:Farmor blev glad. Undrade om vi skulle gifta oss nu innan barnet kommer. Ni hinner. Skratt. Clementiner funkar. Vatten med is funkar.Kylskåpslukt funkar inte.Måtte denna unge leva. Inte ens sömnen lockar. 1/10:Vatten med isbitar, sugrör.Krispigt äpple.Småcitrus.Morotsstavar. 5/10:Så glad att kroppen har varit stark den här helgen i Skottland. Gick sjutton kilometer i bergen utan att må illa eller bli särskilt trött. Men andra stunder är det svårt. Morgnarna, hur jag vaknar först och vet att jag måste ta mig ner till köket för att få i mig en halv macka bara för att mildra illamåendet. Kvällarna på puben när de andra druckit flera öl, kanske även drinkar, och jag hör hur samtalen går i cirklar, kan inte mäta mig med deras entusiasm, känner ögonen klippa.Tre dagar kvar till ultraljud. Kanske blir det lättare att förstå och acceptera kroppens gång efter det. 7/10:Inskrivning hos barnmorskan idag. Tyckte mycket om henne. Hon behövde sticka mig tre gånger i armarna innan det kom blod, och när det väl gjorde det kom det inte ens tillräckligt, så jag måste komma tillbaka en annan dag.Sa att jag upplever förlossningsrädsla och innan meningen ens var ute, hade min röst knorrat ihop sig och det började rycka och dra i ansiktet. Grät. Fick näsdukar att torka mig med. Är inte ens säker på om jag är rädd, eller det är väl alla, eller om jag bara är överväldigad.Det var min känsla rent generellt. Allt det är så mycket som kroppen ska gå igenom.Hon sa åt mig att ta järntabletter, att äta varannan timme, att ha knäckebröd på nattduksbordet.Nytt beräknat födelsedatum gjorde att jag tydligen är i vecka nio nu, inte åtta som jag trodde. Fostret är två centimeter och har börjat få armbågar och knän som böjs. Livmodern har vidgat sig till dubbel storlek. Det märker jag, byxorna är trånga som vid mens. Mina ådror ser svullna ut. Känner mig introvert. Vill absolut inte göra något alls, bara vara hemma i soffan (och i sängen). 8/10:Det funkade bra att ha knäckebröd vid sängen! Och ett glas vatten.Till frukost: keso med äppelbitar och kanel. Kaffe är jag inte längre sugen på.Idag ska jag äta varannan timme. Har med mig frukt, morötter och riktigt chokladiga dadelbollar. Utöver matlådan.Om tre timmar gör vi ett tidigt ultraljud. Vecka nio. Vi fick se blobbens hjärta. Det fladdrade. Vi fick höra att allt såg perfekt ut. Johans hand om min arm, jag såg att han också grät.Efteråt: en känsla av frid.Sa till Sara att jag inte vågar pusta ut än. Inte förrän vecka tolv, för då minskar risken för missfall till 3% eftersom fostret då får sin näring från moderkakan i stället för gulkroppen. Och de flesta av organen är redan utvecklade då.Då log Sara.– Från och med nu kommer du nog aldrig kunna pusta ut, Flora. Jag säger det inte för att vara taskig, men det är så. Du kommer kanske tänka: jag kan pusta ut efter förlossningen, men då är barnet där, och sedan blir barnet större, och det finns alltid något nytt att oroa sig för. Från och med nu kommer jag kommer aldrig kunna pusta ut. Läs också:Graviddagbok: vecka 5 och 6Hur länge kan vi vänta med att bli föräldrar?När ska vi ha barn egentligen?
