Igår var det den 20 maj, beräknad förlossningsdag. Jag har alltid tänkt att "gå över tiden" betyder att man helt enkelt föder någon gång efter bf, men tydligen betyder det att man passerat 42 fullgångna gravidveckor. Så än så länge finns det ingen anledning att bli otålig. Jag är i vecka 40+1, det som apparna kallar vecka 41. Aldrig har jag varit med om något så märkligt som detta. Att varje kväll säga: tänk om hon kommer i natt (förlossningar startar tydligen ofta nattetid eftersom man har mer oxytocin i kroppen då). Att varje morgon vakna och konstatera: nej, det blev inget den här natten heller.Och samtidigt, den dagen jag väl får någon indikation på att förlossningen kan vara på g, vara inställd på att det kan ta flera dagar till innan det är dags att faktiskt föda ut barnet. Tålamod. Vissa kvällar känns det på riktigt som om jag väntar på storken. Sen blir jag påmind om att det är min kropp och bebisen som ska göra jobbet. Att stå inför något så oerhört stort, men inte veta när det kommer ske (i natt eller om tio dagar), är mitt livs tydligaste kontrollförlust. Nej, aldrig varit med om något så märkligt som detta. Att gå runt hemma och dammtorka, ge snittblommorna nytt vatten, tvätta lakanen fastän det inte ens gått en vecka sedan sist, bara för att jag har tid, bara för att jag vill att det ska vara fräscht när vi kommer hem från förlossningen. Gå på salong och får pedikyr. Så mycket tid till mitt förfogande. Vem är jag när jag inte själv är den som bestämmer över tiden.Magen är rund och hård som en basketboll. Då och då reser sig hela livmodern i en sammandragning. Där inne ligger hon, med huvudet nedborrat djupt i mitt bäcken, kommer då och då till någon nerv som får hela bäckenbenet att ila. Jag övar mig i att djupandas. Bebisen sparkar mot höger sida av magen, rörelsen känns ibland hård och vass som om hon hade klövar. Inte sällan har hon hicka. Johan lagar tre stora formar med lasagne och vi packar in matlåda efter matlåda i frysen. Jag känner mig svullen i ljumskarna och knävecken. Ansiktet. Svårare att gå nu än tidigare. Blir så snabbt kissnödig och det känns tungt och gör lite ont. Svårare att sitta på en hård stol. Men jag vantrivs inte. Det är inte jobbigt att ha passerat gå. Inte än. I övrigt känner jag mig inte mer gravid nu än för några veckor sedan. Hade föreställt mig att jag skulle känna mig som en säl. Sitta nedsjunken på en stol i något tältliknande plagg och låta Johan passa upp på mig. Men jag är jag. Och jag blir fortfarande förvånad när jag speglar mig om morgnarna. Just det, jag är gravid. Jag bjuder hem vänner. De sitter i min soffa eller i trädgårdsmöbeln och vi pratar om allt möjligt, men inte sällan om förlossningar. Jag har aldrig i mitt liv förberett mig för något så mycket som jag förbereder mig för det här. Förlossningen och tiden med ett spädbarn. Är det överdrivet? Tror inte. Syrenblommorna slår ut. Kastanjen sträcker sig stolt upp mot himlen med sina nya, gröna blad och stora vita klasar av blommor. Cyklister bär ljusa byxor. Jag öppnar fönstren för att få in luft. Moa ser på mig med blanka ögon och säger: från och med nu kommer du alltid koppla ihop de här dofterna med den här speciella tiden. Jag vet att hon har rätt.
