Just gått in i vecka 36. I appen står det att det är 34 dagar kvar till bf (som min kusin kallade för bäst före häromdagen, gud vad vi skrattade). Bebisen sparkar ofta och hårt på samma punkt på högersidan. Det är spänt och vasst och jag befarar att jag fått ett blåmärke där inne. Aj. Min tillvaro spretar för mycket just nu. Jag åker kors och tvärs över stan för att gå på möten eller träffa kompisar, jag synkar saker med hantverkare, jag bollar grejer med förlaget och med samarbetspartners. Det håller inte. Jag är tröttare och tyngre än jag varit på flera månader. Vet att det börjar bli dags för mig att ta det lugnare. Om tio dagar. Ja. Om tio dagar kan jag gå ner i varv. Börjat svullna. Benen som två stockar efter en middag på stan med kompisar, knävecken två mjuka kuddar. Vaknar med kramp i vaderna. Var är mina kompressionsstrumpor? Måste köpa nya. Skriver förlossningsbrev. Svårt att hitta tonen och detaljnivån. Vill skriva: Jag ställer stor tillit till er kompetens. Det känns skönt för mig att veta att ni gör det här ofta och att jag kan följa med. Jag skriver att jag tycker om fysisk närhet och att bli vidrörd. Tala mjukt till både mig och Johan, men var tydliga. Påminn oss ofta om att bebisen mår bra. Är inte det underförstått, tänker jag när jag skriver. Jag skriver att jag gärna vill vara med och ta emot bebisen, om det passar. Att de gärna får påminna om föda utan rädsla-tekniker. Att jag gärna badar badkar. Att jag är inställd på att ta epidural om det blir läge. Att jag planerar att amma och vill ha den hjälp jag kan få där. Fick gå runt på förlossningsavdelningen med min kurator på Södersjukhuset. Hon är även praktiserande barnmorska. Tänk om vi får henne? Såg anslagstavlan med datum och knappnålar. Räknade till tolv-femton stycken nålar per dag, en för varje bebis som fötts. Blir trygg av att vara en del av ett stort maskineri. De såg så vänliga ut, barnmorskorna. Samma kväll gick vi på profylaxkurs, Vera Birth, där en del av undervisningen görs via VR. Vi fick följa kursledarens/barnmorskans andra förlossning. Alla steg under en igångsättning, fram till förlossningen och lite efteråt. Det var bra! Hennes fötter var mina fötter, hennes mage var min mage. Om jag vinklade upp huvudet fick jag ögonkontakt med hennes pojkvän. Han såg på henne, han såg på mig, och sa att allt skulle bli bra. Jag kände igen honom från Sandra Beijers blogg. När den hala bebisen kom upp på bröstet grät jag inuti VR-glasögonen. Jag längtar så efter den stunden (eller någon motsvarande stund efteråt, om förlossningen ter sig på annat sätt). Sak som är mysig: att kramas med kompisar som också har stor mage. Doink doink doink, säger vi och studsar mot varandra. I det senaste avsnittet av Gravid vecka för vecka blir det gråtfest (tack och förlåt). Jag firar påsk, går på loppis, snackar om varför man som havande så ofta håller händerna på sin mage (det är inte för att man vill föra andras fokus dit) och svarar på några tittarfrågor. Läs hela graviddagboken från vecka 5 här.
