Kära dagbok. Det är torsdag den 12 februari 2026 och idag går jag in i gravidvecka 27 (av ca 40). Enligt appen kommer bebisen bli 37 centimeter lång och väga 980 gram under de här kommande dagarna. I måndags var det 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Är tyngre nu. Har svårt att häva mig upp ur sängen om morgnarna och ta upp mobiltelefonen som ligger på laddning i nivå med fotändan. Bär kompressionsstrumpor om dagarna för att inte få nattlig kramp i vaderna. Varit förkyld sedan innan jag åkte till Rom, nu är jag inne på den sjätte veckan med hosta. Barnmorskan sa att det är vanligt, som gravid har man sänkt immunförsvar för att så mycket av energin går åt att ta hand om bebisen. Det är som om min mage inte riktigt orkar hålla emot konvulsionerna, det är obehagligt att hosta liggandes (magmusklerna bär inte riktigt längre) så jag måste snabbt tvinga mig upp i sittande. Ligamenten runt livmodern gör ibland ont när hostningarna kommer, jag har svårt att hålla tätt i de stunderna, inte en chans att jag går hemifrån utan trosskydd. TMI kanske, förlåt. Måste börja med knipövningar men det känns lika tråkigt som att använda tandtråd. Barnmorskan sa att jag ska tänka på det som att jag suger upp en kokt spaghetti hela vägen upp i vaginan. Det skrattade vi åt. Kroppen ändrar form som en lerklimp, jag känner inte riktigt igen den. Min navel har sträckts ut, nästan försvunnit in i den övriga huden. Jag har små röda, torra prickar på låren. I vuxen ålder har jag aldrig närstuderat min egen kropp, eller vägt mig kontinuerligt, det är ett aktivt beslut jag fattade för många år sedan, så jag gör det inte nu heller. Jag har lagt undan precis alla byxor jag äger som inte är införskaffade nu under graviditeten, inga passar, inte ens de som varit mest oversize. Känner mig för det mesta fin. Men längtar tills det blir varmare så att jag kan utforska min ~gravidstil~ mer. Så ja, kära dagbok, just nu är graviditeten väldigt mycket KROPP. Mitt huvud känns dock skarpare än någonsin, jobbmässigt. Det har varit min känsla under hela andra trimestern, det vill säga de senaste månaderna. Kanske är det för att jag inte dricker någon alkohol, att jag oavsett veckodag vaknar pigg när solen går upp, eller så är det hormonerna. Kanske är det bara att jag vet att om jag inte får saker gjorda nu, så har vi ett problem senare. Behöver lösa förvaring för barnets kläder. Johan säger att jag måste rensa mina garderober. Du kan inte behöva så här många jackor och skor, säger han, och det har han väl rätt i till viss del. Jag har bett honom vara med som stöd, det känns helt enkelt för jobbigt att ta tag i det. Du får sitta intill och heja på, sa jag, och då hummade han och skrattade lite. Var det ett ja? Var hos barnmorskan förra veckan. Fick höra bebisens hjärtslag för första gången (på ultraljudet ser man det bara slå). Det lät som en liten galopperande häst. Galopp, galopp, galopp. Känner mig full av energi faktiskt. Så kul att ha kompisar över på middag slash fest i lördags. Ett helt nytt rörelsemönster att tränga sig förbi putande magar och bebisar i selar. Jag saknar dock att dricka vin. Tittade drömmande på de som sträckte sig efter flaskorna och hällde upp ytterligare ett glas rött, bara för att de kände för det. För ett par veckor sedan, när vi var i Rom, brast jag i gråt efter en utekväll. Jag vill också vara lite full, sa jag till Johan. Förstår du hur orättvist det här är? Jag måste göra alla uppoffringar, och inte bara i nio månader utan längre tid än så. Det är min kropp som är värddjur till en bebis, det är jag som har ont i bäckenet, jag som måste föda, det är min kropp som tänjs ut och förändras. Ni slipper allt! Borde inte ni kunna ha ont i pungen när barnet blir till, i alla fall? Borde inte ni lida lite, ni också?Läs också:Mina bästa prylar under graviditeten hittills.
