Torsdag betyder gravidblogg. 60% av graviditeten har passerat. Min mage är betydligt större än när jag anlände till Rom för ungefär en månad sedan, då vägde bebisen runt 450 gram, nu väger den runt 700 gram. Johan känner sparkarna så tydligt från utsidan. Mina vänner också. Vi har börjat titta på Barnmorskorna på Svt som en slags förlossningsförberedelse. Jag märker att jag undviker att spegla mig för länge, känner mig förfrämligad inför delar av min egen kropp (Vems bröst är det här? Varför har jag tappat så många ögonfransar?), men försöker vila i att allt är som det ska vara. Ibland blir livmodern hård och spänd, den övar på att ha sammandragningar inför förlossningen, det är ganska häpnadsväckande. Bäckensmärtan har faktiskt blivit bättre. Vissa dagar har jag gått 18 000 steg och bara haft lite ont i svanken. Jag frågade Julia och Elias hur de upplever att det är att resa med en femmånaders bebis. Inte svårare än att vara hemma, sa de. A har varit så glad och tillfreds nästan hela tiden. Vi tar med henne ut på restaurang varje dag (Italienarna tycker mycket om barn, de har nativitetskris här också) och när hon börjar knorra turas vi om att gå runt med henne. När vi går långt turas de andra om att bära henne i selen (❤️) och när hon tittar upp från sin lilla gömma, nyvaken, ger hon oss de största av leenden. Alla ungar är olika, visst är det så, men att uppleva A i Rom är väldigt, väldigt bra barnreklam. Förra veckan åkte jag hem till Stockholm. Farmor låg i sin sjukbädd och frågade mig om barnet där inne. Sa att jag var fin, strök magen med sina varma, torra händer. Jag har alltid tyckt om de där händerna. Brukade leka med huden ovanpå handryggen när jag var liten. Om jag klämde åt så stannade huden kvar i en toppig formation, för att sedan mycket långsamt glida tillbaka. Tänker på hennes räfflade naglar. Det torra ljudet när hon försökte greppa något mellan tumme och pekfinger, men som gled ur hennes händer. Det var på grund av artrosen. När jag var yngre lärde hon mig att virka och sticka, då rörde sig de där fingrarna i en rasande takt. Hon blev nästan 102 år. Genom min uppväxt har jag ofta besökt henne, det senaste året nästan varannan vecka. När jag och mina bröder var små bodde vi på samma tomt som farmor. Vi flaxade in och ut i hennes hus. Så länge gosedjursugglan stod i fönstret var det fritt fram att kliva på. Om hon hade plockat bort den betydde det att hon ville vara ifred. På det sättet behövde hon aldrig säga nej till oss. Vi fick ha henne hos oss så länge. I över ett sekel var hon helt kognitivt med. Bara det sista året har hon haft lite svårare med närminnet. Varit lite tröttare. Min brorson är precis 100 år yngre. Samma dag som hon dog lärde han sig säga hennes namn.Tack för alla kommentarer på inlägget igår. Känner er värme. Farmor fotograferar oss, när vi kommit över som påskkärringar.Jag fick en kommentar här på bloggen för några dagar sedan, från signaturen J, som jag har tänkt på mycket:Hej Flora. När jag var gravid med mitt första barn dog min mormor, som var väldigt viktig för mig. Jag satt höggravid och klappade henne i håret hennes sista dagar och det sista jag sa till henne var att hon skulle ta hand om min bebis. Det var en speciell, men nästan helig upplevelse. Jag tror innerligt att dom, när hon dött och han fortfarande var ofödd, fick mötas i det mellanland där dom som är på väg att komma och dom som är på väg att gå möts. Han är fyra år nu och använder samma uttryck som hon gjorde, trots att ingen absolut ingen han känner pratar så. Han pratar ofta om henne och kan sörja henne högt och intensivt, vilket han inte gör med någon annan släkting som avlidit innan han fanns. Under förlossningen var det som att jag kunde se henne i hörnet i förlossningsrummet. Jag vet inte riktigt var jag ville komma med den här kommentaren, att förlora någon man älskar samtidigt som man väntar sitt första barn och står inför en så stor förändring är en märklig upplevelse, men jag hoppas du kan finna tröst i att din familjemedlem och ditt barn finns här samtidigt.Jag tänker på det där mellanlandet. Att barnet och farmor kanske har mötts där?
