Barnet rör sig, jag ser det så tydligt om kvällarna, hur magen rycker till och buktar ut. Det är inte längre små bubblor som spräcks utan helt tydliga wobbliga rörelser. Jag kan inte ha min macbook vilande på magen när jag ligger i sängen, det känns tungt och obekvämt, så jag bygger en vall av kuddar runt mig och placerar datorn ovanpå dem. Såg en reel på en bebis som fötts i vecka 25, det var så otäckt, benen var så små och så röda, barnet såg inte ut att trivas i den nya världen, inte än. Men det var ett barn, och inte – som jag ibland föreställer mig – en oformlig geléklump.Vi har ett namn som jag tycker mycket om. Johan verkar också gilla det. Jag kallar barnet för det namnet, jag skapar smeknamn, jag viskar det ibland rakt ut i rummet. Johan var så vacker som liten. Stor, plutig mun och mandelformade, bruna ögon. Själv var jag inte särskilt söt förrän jag började krypa och gå. Jag får svindel när jag försöker föreställa mig hur vårt barn kommer se ut. Hur det kommer vara, i sitt väsen. Såg en reel där en kvinna sa att man bara har en bebis i ett år (sedan är barnet väl en toddler), och om man lever till hundra så är det där bebisåret bara en (1) procent av ens liv. Det är så lite tid.Min kropp reagerar inte längre med rädsla när jag tänker på förlossningen. Så tacksam över det. Det skiftade när jag började söka mig till rätt typ av information. Förutom att jag gärna pratar med vänner som haft positiva erfarenheter, så har jag trimmat min algoritm. I morse började jag lyssna på en hypnokurs som podd. Det finns vissa sägningar som ekar i mitt huvud som faktiskt funkar och lugnar:Min kropp vet uppenbarligen hur den ska göra för att skapa och bära ett barn, därför vet den också hur den ska göra för att föda. Att vara gravid är ingen sjukdom. Kraften är inte starkare än mig, kraften kommer från mig.Min gravidmage sitter lågt, den putar mestadels under naveln. Under brösten är magen fortfarande platt som förr. Det ser lite lustigt ut, men det är vad det är. I vissa kläder syns det inte ens att jag är med barn. Ibland, när jag ska korsa en högtrafikerad väg här i Rom, lägger jag handen på magen. Kanske kör bilisterna försiktigare då? Mitt hår är känns tjockt och friskt. I det stora hela känner jag mig rätt fin. I alla fall idag. I förrgår gjorde jag inte det. Mina roomies frågade om jag ville följa med ut på en galleriöppning igår kväll. Det ville jag, men kroppen talade sitt tydliga så jag fick stanna hemma. Blir fortfarande förvånad när bäckensmärtan slår till. Det går bra tills det plötsligt inte gör det längre. Då måste jag sitta ner, eller ligga. Då känns det som om jag ramlat i skidbacken. Vad är väl en bal på slottet?Så glad att jag tog med mig gravidkudden hit, den är så skön. Det är fortsatt roligt att jobba med boken. Ibland undrar jag om jag är helt inbäddad i hormoner, om det är det som gör att den här skrivprocessen är lättare än den förra. Om min hjärna helt enkelt är snällare mot mig själv än vad den brukar (jag har inte pms 10 dagar i månaden längre). Är jag är lite fördummad? Eller så har jag bara kul när jag skriver? Jag njuter i alla fall av mitt arbete. Varje dag njuter jag.Och medan jag går fram och tillbaka till Biblioteca Casanatense, medan jag knattrar på tangenterna, medan det doftar nytt gräs och sten som blivit uppvärmd av solen, medan jag dricker en espresso, slår den lilla kullerbyttor där inne. (Varje torsdag publicerar jag något som är graviditetsrelaterat, i dagboksform eller som frågestund eller något helt annat. Läs alla inlägg här.)
