Hon blir åtta veckor. Växer ur klädesplagg efter klädesplagg, får en riktigt go dubbelhaka och lår som känns precis som nyjäst lussebullsdeg. Hon ser på mig med en blick som borrar sig djupt in, hon blinkar knappt, hon är som förhäxad. Ingen människa har någonsin tittat på mig så förut. Vi låter henne ligga och lufta stjärten på en dyna i skuggan. Böjer oss över henne och försöker locka fram ett leende. Ibland drar det bara i ena mungipan. Ibland, men mer sällan, sträcker sig leendet över hela ansiktet och då är det omöjligt att inte börja skratta.Det är så otroligt mysigt att se henne med Johans föräldrar. De osynliga banden som knyts mellan dem, mellan oss. Hon vill fortfarande inte ligga i vagnen utan bara sova nära. Vi turas om att bära runt på henne. Får ont i ryggen men vad gör man inte. Varje gång vi sätter henne i selen skriker hon som om hon blir bestraffad, ändå är det bara där hon kommer till ro. Man behöver lyssna på fem minuter av skrik och göra några djupa squats, för att sedan höra: tystnaden. Häromdagen fick vi anledning att ringa 1177 och bvc. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men vi fick rådet att inte åka in till sjukhuset utan bara vara uppmärksamma på hennes allmäntillstånd. Den kvällen låg jag och lyssnade till hennes andetag på ett nytt sätt. Vågade inte somna. Fick upp hemska bilder i huvudet, ambulanser, sjukhussängar, nej, jag kan inte skriva om det. Det stod plötsligt klart för mig att vi kan förlora henne och den insikten grävde ett stort gapande hål i magen. Visst har jag vetat det, men nu kände jag det, fruktan. Jag var inte så farligt orolig där i stunden – hon verkade må ungefär som vanligt – men jag fick smaka på den oro en förälder kan känna för sitt barn. Johan vill spela tennis och jag vill läsa och skriva. Att saker och ting ska vara RÄTTVISA ligger i min personlighet, därför har jag tänkt att om han får en timme på tennisbanan ska jag få en timme för att ägna mig åt mitt, ostörd. Men vi har snabbt insett att det här rigida förhållningssättet väldigt lätt leder till irritation och missnöje. Pratade med våra kompisar om saken, som har tre barn där den äldsta är fjorton, som sa ungefär såhär: tänk inte på egentid på det sättet, ha i stället förhållningssättet att ni säger ja till varandras önskningar, så kommer det jämna ut sig eftersom ni båda är personer som ofta vill göra egna grejer. Johan vill spela tennis, säg ja. Flora vill ligga på stranden och läsa, säg ja. Annars kommer man lägga energi på att säga "du har varit borta i två timmar när du sa att du skulle vara borta i en och en halv" och vem blir man då? Inte en så kul partner. Det är inte hållbart i längden, man måste vara bjussig med sånt där.Skriver detta medan hon ligger och snusar i sjalen. Johan är med i en tennisturnering, jag hoppas han tar hem matchen. Han blir så lycklig av att spela. Jag blir så lycklig av att skriva. Nu vaknar hon. Hej lillan!
