Vårt barn är idag sju veckor. Vi är i Skåne. Jag puttar vagnen genom naturreservatet, humlorna surrar, vågorna slår, barnen skrattar i strandbrynet. Det är 27 grader och jag är vansinnigt varm när jag parerar sanden med hjulen, vad skulle jag ut och gå för i den här värmen? Hon skriker ju bara, vill inte komma ner i varv, har vagnvägrat den senaste veckan så varför skulle hon gå med på att somna i den idag? Kommer hem efter en timme, lämpar över henne till Johan, tar en kall dusch och gråter. Ingen kan säga att vi inte försöker. Vi lämnade Stockholm i tisdags. Ett stort projekt att packa och komma iväg. Svårt att böja sig och dra igen dragkedjor och kånka väskor när hon låg och sov i sjalen. Hon växer ur plagg efter plagg så vi har tagit höjd och packat nästa storlek. Får inte glömma adaptrarna till babyskyddet och för guds skull inte pumpen till pilatesbollen. Häromdagen började hon le mot oss. Inte reflexleenden utan faktiska smajl som uppstår när vi står över henne och gör dumma, gälla ljud och ler som två hysteriska seriefigurer. Med leendena kom en ny nivå av anknytning. Är man så enkel, att man behöver bekräftelse? Kanske. Men det är också en tydligare kommunikation. Tidigare har hon varit lite som ett husdjur. En nyfödd kattunge med slutna ögon. Nu är hon vaknare, stadigare, mer en egen person. Hon är helt, helt ljuvlig.Man kan inte pussa andras barn hur som helst. Men sitt eget. Gud vad jag pussar henne. När jag har henne i sjalen suger hon helt frenetiskt på sin tumme.Det går åt så många blöjor. Så många våtservetter. Läste någonstans att man i genomsnitt lägger 20 000 kronor på blöjor under ett barns liv. På nätterna vaknar jag ibland av att hon ligger och gnyr och sparkar ut i luften. Då vet jag att hon har ont i magen. Jag hjälper henne att prutta genom att trycka hennes tjocka ben mot magen och efteråt somnar hon om. Jag tillbringar nästan halva dygnet i sängen. Går och lägger mig med henne mellan 21 och 22 och sedan kliver vi upp mellan 08 och 09. Helt vansinnigt är det, men så får det vara nu. Och vi har i alla fall inte sömnbrist.Om morgnarna ligger hon mellan oss i sängen. Johan vänder sig nyvaket mot henne och hela ansiktet blir ett stort, skäggigt leende. Jag kan se att han blir lycklig när han förstår att hon finns, att hon är vår. Jag är också pisskär i henne.Har läst två böcker om moderskap som jag vill rekommendera vidare till andra som nyligen fött barn (jag var naturligt helt ointresserad av dem tidigare och hade inte heller uppskattat att läsa dem under graviditeten). En dag i öknen av Anna Axfors och Mitt arbete av Olga Ravn. Det är rått och rakt skrivet. Inte direkt rosenskimrande. Inte direkt bebisbubbla. Jag har legat och läst på min telefon om nätterna medan jag har ammat den lilla. Tagit så många screenshots. Vad jag ska ha dem till vet jag inte. Men det är ett sätt att nicka igenkännande. Nu förstår jag vad folk menar när de säger att den första tiden går fort. Det går verkligen fort, och det blir lite roligare hela tiden (förutom när hon skriker i en timme i vagnen och det är 27 grader i skuggan och jag fortfarande inte bör bada. Men nu sover hon hos Johan och jag får sitta och skriva blogg i skuggan. Allt är alltid förlåtet efter en försvinnande kort stund och nu ska jag avsluta den här parentesen så att jag kanske hinner lägga mig och läsa en stund innan hon vaknar).
