Vad kan jag skriva om kroppen utan att jag kommer ångra det. Jag kan skriva att hon kom ur mig på fyra timmar, att jag fick andra gradens bristning, vilket är det vanligaste för en förstagångsföderska, men att smärtan har känts allt annat än vanlig. Kanske är det för att jag nästan aldrig hört någon prata om den? Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Vem vill prata om sitt såriga underliv. Jag vill inte heller göra det. Men att undvika ämnet känns förljuget nu när jag för dagbok om den första tiden. Och kanske kan någon känna igen sig? Kanske finns det ett värde i det? Annars har jag helt tappat greppet om vad som är rimligt att skriva om på en öppen blogg.Stygnen har lossnat nu, verkar det som, vilket betyder att huden har läkt. Det tog nästan fyra veckor. I början kände jag dem strama i varje steg och sårkanterna sved och brände. Bindorna skapade torr och jobbig friktion. Folk skrev på bloggen att jag skulle vagga mitt barn genom att sitta på en pilatesboll, men jag kunde absolut inte guppa runt ovanpå stygnen. Kunde ju knappt sitta still på en stol utan att det smärtade. Att ha ont i underlivet är lite som att ha tandvärk eller afte – man känner det i varje stund (förutom möjligtvis när man ligger raklång). Jag tog två alvedon och en ipren, natt och dag, i en månad. Nu behöver jag inte längre äta smärtstillande, och jag har inte aktivt ont särskilt ofta, men jag har en tyngdkänsla mellan benen som påminner om den man har i fötterna när man stått på konsert eller jobbat i butik i fel sorts skor. Det gör inte direkt ont, men i slutet av dagen är jag helt slut. Det känns som om jag har tryckt ut en vattenmelon. Skoja. Det känns förstås som om jag tryckt ut ett barn.Jag har varit på gynekologisk undersökning ett par gånger och man har konstaterat att det ser ut som man kan förvänta sig. Ska tillbaka på efterkontroll i augusti. Fram tills dess gör jag min fysioterapi (läs: knipövningar i rörelse) och hoppas att muskulaturen och vävnaderna så att säga ... hissas upp ... igen.Tur att man får en fin present efter en förlossning. Tur att man, tur att jag, ändå kan konstatera att det är värt det. Jag tittar på vänner som fött barn och som nu springer, hoppar, gymmar, simmar, cyklar och använder sina kroppar som om de aldrig varit nyförlösta. Det tröstar mig. Det verkar finnas ett efteråt.Annars då?Vår dotter är nu sex veckor. Det har varit så underbart att vara med henne den senaste veckan. I sina vakna stunder har hon ofta varit nöjd och tillfreds, vilket är en utveckling. Hon tittar ivrigt på oss med stora, blanka (ibland lite gojsiga) ögon och då och då tycker vi att det ser ut som om hon ler. Hon älskar att se på fönster. Lägger vi henne intill ett sådant kan hon ligga och glo på ljuset och kontrasterna en lång stund. Kvällsoron verkar bättre. Vissa dagar har hon knappt gråtit inför nattning. Allt det här kan förstås vara tillfälligt, men vi gläds över det. Nu känner jag att vi kan bjuda hem folk kvällstid, på middag, utan att vara oroliga för att det ska bli för jobbigt. Även det är en vinst.Jag skriver det här i bilen på väg hem från Hälsingland. Den lilla sover i babyskyddet intill mig. Då och då rycker hon till i en reflex och viftar med händer och fötter i luften. Hennes läppar är blanka och plutiga, hennes hår är tufsigt och naglarna är vassa, för vi har inte lyckats klippa dem än. Mitt lilla barn. Ibland tänker jag på resan du gjorde för att komma ut ur mig. Vi gjorde det verkligen tillsammans. –Varje torsdag skriver jag dagbok från post partum-tiden. Läs alla inlägg här.
