Vårt barn blir fyra veckor idag. På söndag fyller hon en månad. Nu har jag haft fler bra dagar än vad jag har haft tuffa! Första två veckorna var jag ju så blå. Hon sover i sjalen, kinden tryckt mot mitt bröst, när jag skriver det här. Hon märker att jag har satt mig ner och har därför börjat vrida och vända på sig innanför tyget. Knorrar. Okej, jag ställer mig upp, jag tar med mig datorn till diskbänken. Hon vill att jag ska stå och stå och stå. Gravitationen gör sitt och det är inte till min fördel nu när allt är skört och tungt efter förlossningen. Ja ja, nu vill min bebis sova i selen, och hon vill att jag ska stå upp när hon gör det, så vad gör man inte? Vad gör man inte.Jag njuter på ett nytt sätt av henne. Till exempel:När jag försiktigt knäpper loss henne från selen och samtidigt lutar mig bakåt i sängen så att hon faller ut över mig, fortfarande sovande. Sedan ligger hon på mitt bröst med armar och ben på var sida om min mage, och sover. Tung och varm.Eller som i tisdags, när jag ammade henne i solstolen, som stod i skuggan under päronträdet, och hur hon sedan somnade om ovanpå mig. Jag fällde ner ryggstödet och så låg vi så i flera timmar. Hon sov på mig medan jag låg och lyssnade på ljudbok.När jag har henne på axeln och hon tränar sin nacke. Gnider sig mot min kind och låter mig pussa henne bakom örat och på kinden. Hon ser ut som en nyvaken dinosaurie. Hon har trånga tårkanaler och jag får lite av det där ögonkletet på mig, men det gör ingenting. När BVC-barnmorskan säger att bebisar brukar gilla åttiotalsmusik och jag tar henne på orden. I stället för att bara stå och guppa för att söva S, har jag henne i selen och dansar stort till Madonna. Hon somnar på bara en minut eller två och jag minns inte när jag dansade senast, det är så kul.När jag sitter i trädgården och läser och ser upp mot köksfönstret, ser Johan stå vid köksbänken och laga mat med S i selen. Hur han tar sidosteg som en lågstadiedansare medan han rör runt i skålarna.När vi badar henne och sedan sveper in henne i frottéhandduken. Hur mjuk hennes hud ser ut då. När jag skickar dagens bild på henne till min familj som är utspridd över Sverige i sommar. Vi har en chattgrupp som består av mig, mina bröder och våra föräldrar. Bara vi fem trots att mamma och pappa varit skilda i hundra år. Så fint att den konstellationen får finnas ändå, att den gruppen plingar nästan varje dag nu för tiden. Sömnen då? Säg något om sömnen.De första nätterna kunde jag inte för mitt liv förstå hur vi skulle kunna ha det såhär upphackat framöver. Jag var nervös inför varje kväll. Nu börjar jag vänja mig. Jag har förlikat mig med tanken på att det kanske blir ett par vakentimmar mitt i natten. Är jag inställd på det blir det lättare. Jag har en eller ett par dippar om dagen. När jag blir trött och utled. När kroppen gör ont och mattheten kommer över mig. När vi tror att vi har sövt henne men så vaknar hon på nytt och vi måste börja om. Igen och igen. Men däremellan går det faktiskt:Bra. –Läs hela bebisdagboken här.
