Idag blir vår dotter tre veckor. En vän skrev: med en liten bebis är dagarna så långa men veckorna så korta. Jag vill berätta att jag inte längre känner mig förvirrad och förfrämligad inför den här nya tillvaron. Jag har nog börjat vänja mig. Har sedan en vecka tillbaka känt mig glad och tillfreds nästan dagligen. Som om de stökiga hormonerna dragit sig tillbaka och lämnat plats för en sorts normalitet. Är fortfarande inte läkt efter förlossningen men det blir lite bättre för varje dag. På morgonen lyfter jag upp barnet så att hon ligger ansikte mot ansikte med mig. Hon har sina knutna nävar intill kinderna. Andas korta varma andetag. Jag pussar hennes panna och näsa. Jag pussar henne på den lilla blöta munnen. Jag kan inte somna om i den här positionen, måste spänna mig för att hon ska ligga tryggt och bekvämt, men det gör ingenting. Jag väljer goset framför sömnen.Hon har gått upp nästan 600 gram sedan födseln. Växt fyra centimeter, även om just mätningen är lite godtycklig när det gäller en sprattlande liten unge. Hon fyller ut sina bodys bättre. Håller kvar blicken, lyfter nacken långsamt som ett urtidsdjur. Hela ansiktet är fyllt av små hormonplitor, öronen är ludna, hon är så otroligt söt. Hon sov i Kajsas famn en lång stund i förrgår. Vi pratade lågt medan Kajsa smekte de små fötterna. Hon sa något i stil med: de här första tre månaderna räknas inte. De gills inte. De säger ingenting om ert föräldraskap eller hur Sunna är som barn, ni ska bara ta er igenom dem. Det kommer vara tufft och det kommer vara underbart, men det finns ett efteråt som är enklare.Skriver det här på telefonen medan jag försöker söva barnet i selen. Går runt runt i vardagsrummet. Klockan är 21:18 och det är den ljusaste tiden på året. Känner hennes oregelbundna andetag mot mitt bröst. Nu gråter hon igen. Spjärnar med sina händer mot min kropp. Jag guppar upp och ner. Upp och ner. Upp och ner. En ny form har stöpts inuti mitt befintliga liv. Förr var allt öppet, livet kunde bukta och dra åt vilket håll som helst, beroende på vad jag för tillfället var sugen på. Nu finns en vägg att stöta in i åt vilket håll jag än vänder mig. Ett tak. Ett golv. Jag tänker på det som ett ansvar som slutits om mig. Vägg. Ansvar. Det låter så allvarligt. Jag ska ändra formuleringen, ladda den med något mer positivt. Jag ska tänka på det som ett uppdrag.Jag har ett nytt betydelsefullt uppdrag: Detta att vara hennes mor.
