Dag 4 Mors dag! Vi vaknar hemma för första gången sedan förlossningen. Jag får mackor med stracciatella, honung och mortadella på sängen. S sover i Johans famn. Vi lyssnar på musik, jag känner mig ... jag känner mig ... rakt igenom lycklig. Vi är en familj nu. När som helst kan jag få baby blues, det har att göra med ett hormonellt skifte när mjölken rinner till, jag vet att det kommer. Men inte nu. Vi frågar om Elias, Julia, A och Fabian vill komma över en sväng och vid elva står de i vårt kök med stora prassliga blombuketter, glass och jordgubbar. A ser ut som en jättebebis bredvid vår lilla. Jag blir lite överväldigad av alla intryck och sitter kvar i vardagsrummet och ammar en stund medan de andra går ut i trädgården. Sedan går jag och S ut och gör dem sällskap i skuggan under päronträdet. Kaffet har kallnat, glassen har smält, men det gör absolut ingenting. Jag ammar framför folk för första gången, det går bra. Efter någon timme rundar vi av (Johan säger det rakt upp och ner: det var så himla mysigt att ni kom men nu måste vi gå in och vila) och resten av eftermiddagen tillbringar vi inomhus. Vi gör en plan om att gå ner till centrum och handla mat, första turen med vagnen, men vi kommer inte iväg förrän vid sju. Skriver i chatten att vi ska till Coop och att de som är i krokarna kan komma och säga hej. Så plötsligt står vi där allihopa. Våra vänner kramar om oss. Jag känner att de är genuint glada för vår skull, att de förstår att det här är totalt omvälvande för oss. De säger bra jobbat. De säger att hon är jättegullig. Dag 5 Efter en svår natt med ömmande bröst och en bebis som inte har velat komma till ro efter amning, vaknar jag med hud tunt som smörpapper. Nu har baby blues:en kommit och jag gråter för minsta lilla. Av ett välformulerat sms. Av att Johan är så fin när han vaggar Sunna. Av att framtiden känns oviss och svår. Ibland känns det som ett stort mörker som lägger sig över mig. Jag undrar vad vi har gett oss in på. Vet att det är precis så barnmorskorna har beskrivit det hormonella raset, så jag kan på något sätt distansera mig till det. Vet ju hur jag mår när jag har PMS och hur jag mår när jag inte har det. Allt man tänker är inte sant, allt är övergående, det här är inget konstigt. Sådana saker säger jag till mig själv medan jag gråter. Vi ska på återbesök till sjukhuset och åker tvärbana och tunnelbana med barnvagn för första gången. Det går bra men hissarna är så extremt långsamma, speciellt den i Zinkensdamm, som går på diagonalen. Väl på SÖS talar vi med en barnmorska om känslorna nu, om amningen, om nätterna. S ligger i min famn. Visst är hon gullig? frågar Johan och barnmorskan skrattar och jakar. S blir vägd och man mäter hennes hörsel och tar blodprov. En nål sticks in i handryggen, först får barnmorskan inte upp något blod, hon måste försöka igen, och Sunna gråter men vi droppar sockerlösning i hennes mungipa för att hon ska stå ut. Jag sjunger du varg du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig och börjar gråta. På eftermiddagen får vi besök av vårt barns kusiner och min äldsta storebror och hans fru. Vi visar upp fjunet på Sunnas armar och axlar. En liten persika, säger Dana. Vi äter bullar i trädgården och Dana räcker över en påse med middag till oss. Det här ska ni äta ikväll, säger hon. Hon har gjort en linssoppa med kyckling och bakat ett rågbröd till oss. Alla dessa människor som bryr sig. På kvällen har jag svårt att sluta gråta. Känner mig nervös inför natten, en slags skräck som intar kroppen och gör mig skakig. Ont mellan benen, ont i brösten, jag har till och med träningsvärk i rumpan och benen efter förlossningen. Johan är så fin med mig och natten blir inte alls så svår som jag befarade. Nu är mina bröst stora och stenhårda som två silikonfyllda strutar. Sprängfyllda med mjölk till mitt hungriga lilla barn. Dag 6 Natten går fint, även om det fortfarande är nytt att vakna så ofta, ägna sig åt den lilla och sova så lätt. Vi såsar runt hemma på förmiddagen, man gör ingenting men ändå har man fullt upp hela tiden. Kan du hämta bomullspads och koksalt till ögonen? Kan du räcka mig en tvättlapp? Är hon hungrig? Jag kan amma. Ska vi testa att lägga ner henne? Kan du räcka mig min vattenflaska. Efter lunch tar vi en promenad till båtvarvet och upp till centrum. Det är det längsta jag har gått på flera veckor eftersom jag hade så ont i slutet av graviditeten. Vi sitter på Lundbergs uteservering och äter varsin glass. S sover i vagnen. Jag bestämmer mig för att prova alla deras glassmaker den här sommaren, först ut är jordgubbssorbet. Moa och Erik kommer på middag. De har med sig mat som de dukar upp på vårt soffbord (jag kan inte sitta på en hård stol). De var först i vårt kompisgäng med att få barn. De frågar om förlossningen och vi berättar allt, i detalj. Så tryggt att vara med dem. Så tryggt och så kul. Dag 7 Lyckats skrapa ihop nästan åtta timmars sömn eftersom vi gick och la oss tidigt. Det är skönt när lägenheten blir ljus, natten är äntligen förbi, nu börjar vi om igen. Morgonen är långsam och utdragen. Jag stapplar runt med benen brett isär, städar, plockar. Går ut med påsen som är tung av blöjor och bindor. Det gör inte särskilt ont att amma längre vilket är en enorm seger. Gråter när jag tänker på hur stort detta ansvar är, hur ansvaret breder ut sig framför oss i all oändlighet. Men det kommer bli lättare. Vi är mitt i skörhetens epicentrum, tror jag. När kroppen fortfarande gör ont, när allt är nytt, så nytt att såret mellan mig och min dotter fortfarande blöder på både henne och mig. Vi tvättar rent runt den lilla stumpen av navelsträngen. Tar återigen en promenad till båtvarvet och upp till centrum. Jag äter glass med smak av pistage. På kvällen, efter att jag återigen suttit och gråtit i fåtöljen, skriver Yrsa: Hej fina familjen ❤️ står en påse till er utanför grindstolpen! Johan går ivrigt ut och hämtar den. Där i ligger en tomatpaj, en burk med zucchinisallad, oliver och varma, nybakade bullar. Dessa människor och deras värme. På kvällen kommer pappa med sitt kompani. Vi äter pizza i trädgården och min lillasyster lånar en av mina klänningar till skolavslutningen. Alla mina plagg är som sydda för henne, jag fattar inte när hon blev så stor. Sunna ligger i pappas famn under hela middagen. Jag vet precis hur skönt det är att ligga där, känna hans mörka basröst, vara inbäddad i flanell. Dag 8Vaknar glad! Är glad hela dagen. Lägenheten är fylld av stora blombuketter. Vi äter frukost på Lundbergs med Julia, Elias och A. Vi konstaterar att nu är vi sex personer. Jag gör en telefonintervju om Stortaxi och det är roligt att prata om något annat en stund. Känner mig förvånansvärt skarp. Resten av dagen är vi hemma. Johan grillar en entrecote till mig eftersom jag inte fått äta rött kött på nio månader. Vi ligger i sängen, tätt intill varandra alla tre, och kollar på GVFÖ. Sunnas rygg är mjuk och luden. Aldrig har jag känt något så lent.Dag 9-14Varje gång jag tänker på att Johan snart ska tillbaka till jobbet börjar jag gråta. Det finns inga gråzoner i mina känslor, bara glad och ledsen. Ju fler nätter som går desto mer späds enskilda nätter ut. Det är skönt. S har dagar då hon är lugn och nöjd och andra dagar då hon skriker och skriker och vi har svårt att veta vad vi ska göra för att trösta henne. Kajsa skriver: de är så små, de kan verkligen ingenting! och jag skrattar. En fredag när S är drygt en vecka åker vi och träffar våra kompisar på Reimersholme Hotel. Jag måste ta bussen hela vägen till brofästet pga smärtan, och taxi hem, men det är det värt. Jag får dricka ett glas vin, det första på nio månader, och vi visar malligt upp vår söta dotter. Efteråt känner jag mig så glad, det är som om bebistillvaron fogas ihop med den övriga världen. Efter den dagen känns det lättare att komma ut och träffa folk. Flera gånger äter vi middag nere vid båtvarvet med våra kompisar. S sover i min eller Johans famn och vi tittar på när de andra badar. Varje dag har jag lite mindre ont. Läs också:Hon är härBebisdagbok del 1
