Hej hörni. Den senaste veckan har nog varit de mest omtumlande dagarna i mitt liv. Utvecklingskurvan – att lära sig vara någons mamma – är så sanslöst brant. Varje dag är en ny bana i ett tv-spel, där strategin från förra banan inte riktigt går att applicera. Och så smärtan efter förlossningen och alla hormoner på det, hej och hå.Idag fyller vår underbara dotter en vecka. Jag tänkte skriva mig igenom den här första tiden som förälder. Tänk graviddagboken men nu med fokus på post partum/fjärde trimestern/bebisliv. Nytt inlägg varje torsdag, hur många veckor jag kommer hålla på vet jag inte än. Jag måste dela upp den senaste veckan i dagar. Så får det här inlägget bli. Dag 1Hon föds 17.39. Om förlossningen ska jag förtälja en annan gång. Rullstol upp till BB efteråt genom korridor efter korridor, vi är omtöcknade men glada, bebisen har en mjuk kalufs av mörkt hår som luktar det godaste av hav. Johan bär alla våra kassar och väskan fylld med snacks som vi inte ens hann röra på förlossningen. Vi får sätta en knappnål på 28 maj, bland ett tiotal andra nålar. Det är sen kväll och vi beställer in mat till rummet, som har utsikt över några containrar. Sommarkväll bakom persiennerna. Tror jag äter en kycklingbiff med mos och kokta morötter. Vi enas om att vår dotter är söt, alltså objektivt söt, det måste hon ändå vara. Jag tycker att hon är magnifik. Att det var de här fötterna som sparkade mig i sidan månad ut och månad in? Vi får öva lite olika amningspositioner med en barnmorska. Jag speglar mig, den tömda magen är len och söt, jag märker att den gör mig rörd. Läskigt att gå på toa men funkar. På natten sover bebisen nästan ingenting. Hon skriker och skriker och fipplar runt på bröstet, hungrig men får inte ro att ta tag. Blir stegvis rödare i huden, arg, frustrerad. Hjälp. Ska det vara såhär nu? Vad har vi gett oss in på? Vi ringer på barnmorskan flera gånger och hon kommer in i mörkret och hjälper oss, vaggar, hyssjar och instruerar. Jag är inte gravid längre. Jag har fött vårt barn, det är gjort. Dag 2På morgonen föreslår en undersköterska att vi ska ge S lite ersättning för att hon ska kunna komma till ro. Vi är helt slut efter natten alla tre. Den lilla lapar ur ett shotglas. Efter det sover hon äntligen. Äntligen. Äntligen. En barnmorska kommer in varje gång det är dags för mig att amma och ger mig tydliga instruktioner och tips. Hon är otrolig. Nu äntligen börjar jag och S fatta galoppen, även om mina bröst bara producerar några droppar råmjölk. Vi skickar filmklipp, bilder och uppdateringar om bebisen och bilder till våra vänner, det är så mysigt att chatta. Vi är malligt glada över hur fint vårt barn är. Jag sköter om min kropp, förvånad över att det inte gör mer ont, kanske är det alla värktabletter och hormoner. Men det är läskigt att blöda såhär. Mamma kommer till hisshallen utanför BB med famnen full av barnböcker. En rysk docka: först mamma, sedan jag, sedan Sunna. Tiden är seg och utdragen som kola, vi gör nästan ingenting men det tar på krafterna på ett helt nytt sätt. På natten sover S bättre. Mina bröstvårtor har börjat göra rejält ont och vid ett tillfälle går Johan och en barnmorska ut till köket och ger S lite ersättning. Jag får vila brösten och sova ostört i 1,5 timme. Natten blir en revansch jämfört med föregående. Jag vaknar till flera gånger där jag ligger i sjukhussängen med ryggen upphissad och ser bebisen i min famn, hur hon ligger och sover, långa ögonfransar, en liten knappnäsa, fjuniga axlar. Upplever en känsla av salighet.Dag 3En barnmorska berättar att det är många på förlossningen och om vi känner oss redo vore det bra om de kunde göra i ordning rummet för en ny familj. Alltså har det blivit dags att åka hem. Jag ber om att först bli undersökt, får klättra upp i en gynekologstol, benen skakar på samma sätt som de skakade efter förlossningen, blir erbjuden att titta på mig själv med en spegel, vågar först inte, men sedan ser jag att det ändå inte var så farligt. Vi packar ihop våra saker, försöker sätta S i babyskyddet men inser att vi inte vet hur vi ska spänna remmarna. Efter mycket om och men lyckas vi lösa det, men då är vi båda redan stressade. Kanske lite skraja inför hemresan. Jag bär babyskyddet med bebisen, Johan bär alla våra saker. Bokar taxi, en jättesnäll chaufför hjälper oss spänna fast babyskyddet, han gratulerar oss, berättar att han som kurd badade sina nyfödda barn i saltvatten när de var nyfödda. S håller sin hand runt mitt pekfinger i bilen. Hon har på sig en röd body, beiga byxor och en liten grön mössa. Syrenen blommar i trädgården. Här bor du, Sunna. Vi kamperar i soffan, gullar med vårt barn, äter mat. Har jag någonsin varit såhär hungrig? Skulle kunna äta hela kastrullen med pasta. Vi går och lägger oss vid tiotiden, Johan hänger ett lakan över fönstret. Natten går fint, jag ammar henne ungefär var tredje timme, brösten är såriga och ömmar men efter varje matning somnar hon om i sin lilla donut. Det här kanske kommer gå? Dag 4-7 kommer i nästa inlägg. ❤️
