Så blir barnet två månader.Om sömnen vill jag berätta att hon sover genom nätterna, med amningspauser förstås, och något lite längre uppvak runt klockan sex då hon ofta har ont i magen och jag hjälper henne lätta på trycket. Vi somnar om och sover inte sällan till åtta-nio. Trodde sömnbrist var obligatoriskt med spädbarn, men so far so good. Peppar peppar. Och det var som flera av er skrev: ju äldre de blir, desto färre blöjbyten på natten. Nu räcker det med att vi byter en gång och det gör att hon slipper vakna till på samma sätt. Plus att hon äntligen är tillräckligt stor, rent fysiskt, för att mina bröst och hennes ansikte ska hamna i en bra nivå när jag liggammar, hehe. De första veckorna gick jag ofta upp och satte mig i soffan med henne, på natten, för att jag skulle få en bra amningsposition. Nu är hela upplevelsen mycket mer smooth.Nästa steg är att vi ska öva på att hon ska sova själv i sängen, både dagtid och kvällstid (så att jag också kan få lite mer kväll och inte behöver somna så tidigt). Det har funkat ett par gånger, alltså att jag ammar henne tills hon somnar och sedan smyger jag försiktigt ut, men det är fortfarande nytt. Om skriken vill jag berätta att hon inte haft kvällsoro på kanske en månad. Första veckorna skrek hon flera timmar per dygn, vi trodde att vi skulle bli tokiga, men det är inte status längre. Eftersom hon fortfarande inte vill somna i vagnen (vi övar nästan varje dag), söver vi henne ofta i selen dagtid, och där blir hon riktigt ilsken och skriker eller gnäller i några minuter innan hon kommer till ro. Visst skriker hon då och då under dagen, herregud hon är ju en bebis, det är hennes sätt att kommunicera, men inte som innan när hon stundvis verkade otröstlig. Snarare har vi långa stunder då hon sitter nöjt i någons knä och deltar.Om glädjen vill jag berätta att den är stor och varm och rund och vi bollar den mellan oss. Hon ler, vi ler, hon ler, vi ler. Någon skrev och frågade vad det är som är så roligt med en bebis (apropå ett blogginlägg jag skrivit) och jag och Johan pratade om det. Att följa utvecklingen som är så otroligt snabb, varje dag kan man skymta något nytt som sedan blir det nya normala. Och att få reaktioner från henne, att se henne trivas i andras sällskap, att se hur glada de blir av hennes närvaro. Där bor glädjen. Plus att man blir väldigt glad av att vara så kär i sin bebis. Det låter platt men det är så jag känner. Som om jag är nykär. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om anknytning, men jag kanske bara formulerar mig såhär: den damp inte rakt ner i mitt knä sekunden vi genomgått förlossningen, den växte långsamt och sedan stegrande den häftigt. Och för dig som kämpar med anknytningen vill jag säga något. Min kompis hade en förlossningsdepression och då sa hennes psykolog (eller vem det nu var) ungefär såhär: anknytning är något man gör. Barnet tar inte skada så länge du är där. Det här tyckte jag var skönt under de första skälvande veckorna när jag mådde hejkon svejkon och kanske hade lite dåligt samvete över att jag inte tyckte det nya livet var *rosenskimrande*. Om min kropp vill jag berätta att jag känner mig så mycket starkare nu. Instabil i ryggen – ibland märker jag hur jag har säckat ihop vid matbordet trots att jag bara sekunder tidigare har sträckt på mig – och jag känner fortfarande tyngdkänsla. Men jag tränar bäckenbottenmuskulaturen och coren lite försiktigt. När jag kunde börja bada kunde jag också börja vistas i solen. Nu är benen bruna och håret strävt av salt och jo, kroppen börjar kännas välbekant igen.
