Jag minns i början av sommaren: Vi satt på tunnelbanan, Johan hade Sunna i selen, hon var bara några veckor gammal och allt var upp och ner fortfarande (kvällarna och nätterna var svåra, det kallades kvällsoro eller kanske kolik). Jag upptäckte att jag satt bredvid en bekant. Matilda. Vi började prata, vi läste varandras bloggar när vi var små, vi har gemensamma vänner. Hon hade läppglans och vit skjorta och sa att hon fick barn för tre månader sedan. Jag tänkte på hur fri hon såg ut; ensam och finklädd på tunnelbanan, på väg någonstans. Hon sa att hon hade landat, att hon kände sig som sig själv igen.Jag kunde knappt tro det, att man kunde känna så, hamna där. Man talar om de första tolv veckorna efter förlossningen som den fjärde trimestern. Kroppen är fortfarande påverkad av graviditeten, den återhämtar sig, livmodern och underlivet börjar läka, hormonerna stökar runt. Nu har tolv veckor gått. Självklart kommer det ta längre tid än så innan jag är ordentligt stark. Men ändå. Jag gjorde det!Nu känner jag igen min egen spegelbild, även om vissa kroppsdelar kanske är förändrade för alltid. Jag har inte ont längre. Jag känner igen min energi. Jag kan träna lite smått. Jag orkar göra saker kvällstid. Folk sa att jag bara skulle ta mig igenom de tre första månaderna och det var skönt, det gjorde att jag sänkte ribban, jag förväntade mig inte mycket av sommaren. Men så oväntat kul vi haft. Så mysigt. Vad bra allt har gått, egentligen?Nu är det jag som smetar på läppglans och sätter på mig en vit skjorta, på väg någonstans. Här är jag ju.Här är jag ju!
