Skriver det här på färjan hem från Gotland.Minns när jag bokade biljetterna. S hade inte ens fötts än. Man behövde fylla i ett personnummer och jag hittade på ett. Jag var väl i sjunde månaden. Minns hur nervös jag var över att trycka på köp. Vilket klockslag är en bra tid att åka med bebis? Tanken på att resa över hela Sverige sådär, i bil och på färja, gjorde mig nervös. Men allt har gått så bra, hela sommaren. Har i mitt liv lagt så mycket tid på att försöka förutspå skeenden och försöka kontrollera dem i förhand. Men oron inför tar mycket mer energi än om ett problem faktiskt uppstår i stunden. Då löser man ju bara det.Och förvånansvärt ofta inser jag att det inte uppstår några problem alls.Visst skriker hon ibland i bilen, men det är ingen fara. Hon kan få skrika lite. Och att ha en bebis på en färja var ju såklart hur lätt som helst. Hon sov i selen och när hon var vaken var hon nöjd och tillfreds.Inte bete oss som att det är kris när det inte är det.Hon är ett sommarlov gammal. Nyss ett urtidsdjur som tycktes rädd för världen, som skrek nästan jämt, nu en perfekt rund bebis som helst vill sitta upprätt i knät eftersom hon vill vara med och delta. Stora ögon och en ständigt dregelblöt haka. Nyfiken och nöjd. Vår dotter som vi njuter så mycket av att greja med. Igår klädde jag henne i strumpbyxor. Kunde inte se mig mätt på de bitiga låren.Folk säger det går så fort och man tror dem inte. Men jo. Det går vansinnigt fort. Alla i familjen konstaterar att hon utvecklats bara från att vi kom till Gotland.Den senaste veckan har hon försiktigt börjat sträcka sig efter saker. En mjuk leksak, en napp. Hon håller nacken stadigare, man kan lyfta henne utan att stötta den, och framförallt: hon har sovit i vagnen flera gånger om dagen. I lördags kunde vi rulla ner henne till raukområdet och käka lunch i solen medan hon sov. Sånt har vi inte kunnat göra på hela sommaren. Nu börjar min föräldraledighet på riktigt. Det känns mysigt.
