Ett härligt bildmontage från 2007. Läsarfråga: Hej Flora! Jag känner att jag har ett fungerande liv och mår oftast ganska bra, men när högtider närmar sig där man traditionellt ska träffa sin familj får jag alltid ett litet tryck över bröstet. Är ett barn mellan två skilda föräldrar, men jag är också en fungerande vuxen person. Dåligt samvete, känslan av att inte räcka till och en önskan om lugn och ro. Att det ska behöva vara så svårt. Vad kan jag göra för att julen jag har framför mig ska kännas så smärtfri som möjligt? Svar: Hej du. Fan vad jag KÄNNER MED DIG. Julen har varit ett orosmoment för mig under merparten av mitt liv. Jag minns en gång. Jag tror att jag var arton då. Pappa hade bett mig köpa julskinka. Det var mitt bidrag till julbordet. Min uppgift. Att köpa en julskinka från mina kollegor i Hötorgshallen. Pappa skulle hämta mig i Orminge centrum med bilen. Vi skulle åka hem till honom, göra jul. Alla andra var där. Och när jag satt i passagerarsätet så insåg jag att jag hade glömt julskinkan i kylen hemma i min lägenhet. Jag blev helt kall i kroppen. Yr. Stammade fram att jag hade glömt den, julskinkan. Började gråta så att det droppade ner i paketpåsen som jag hade mellan fötterna. Gråten övermannade mig. Kanske blev han irriterad, det var ju min enda uppgift. Men han såg ju. Att min reaktion var för stark. Det gör inget Flora. Vi kan äta den i mellandagarna i stället. Och det var ju så. Det var ju bara en julskinka. Men jag kunde inte hejda tårarna. Jag kom hem till hans hus. Alla skulle på en julpromenad men jag stängde dörren om mig, satt i hans sovrum. På golvet. All uppdämd oro inför julen kom ur mig. Det handlade förstås inte om den där skinkan. Det handlade om alla andra gånger jag gråtit på julafton för andra saker. För att folk tenderar att försöka gömma alla familjesprickor under julen, men att det bara blir ännu tydligare då. Vad som skaver. Det finns så mycket förväntningar på att det ska bli bra. Den här gången ska ingen bråka, ska ingen försvinna ut i julmörkret. Det hände en gång. Att en i min familj blev så ledsen att hen försvann ut i snön. De senaste åren har julen inte skavt i mig lika mycket. Min familjesituation är tryggare nu. Men julen ÄR laddad. Och på instagram och bloggar och facebookflöden så dyker bilderna på lyckliga familjer upp, den ena efter den andra, det tar inte slut. Men att min känsla för julen är bättre nu, vad beror det på då? Förutom faktumet att min familjesituation är tryggare. Jo. Att jag har sänkt förväntningarna. Rejält. Julen får bli vad den blir. Blir det bra, ja då blir det bra. Blir det inte bra så är det en ny dag på juldagen. Och om det skiter sig så kan jag träffa mina vänner, eller göra något annat. En vanlig oro som många skilsmässobarn upplever på julen är att man är rädd att göra en förälder besviken. Och det gör att man går runt och spänner sig. Men den där oron man känner, känslan av att inte räcka till, den är självdestruktiv. Om jag får ge dig ett råd så är det att försöka tänka på dig själv. Vad kan du göra för att julen ska bli dräglig för dig? Och det är såklart svårt. Speciellt när man är van att vara andra till lags. Att upprätthålla fasaden. Men man måste inte göra det. Jag måste inte göra det. Du måste inte göra det. Efter ett uppbrott, en förlust inom familjen eller en skilsmässa så är julen extra extra laddad. Då tror jag på att försöka skapa en ny typ av julafton. Att i stället för att försöka klamra sig fast vid samma jultraditioner så är det ett tips att hitta på något helt annat. Jag har familjevänner som dricker bubbel på restaurang på julafton i stället för att vara hemma. Och andra som i stället firar jul med sina kompisar. Och så finns det såklart de som reser bort. För mig är det en betryggande tanke att julafton är precis lika lång som en vanlig vardag. Det är tolv timmar som ska passera. Skickar all kärlek och all värme. Om någon av er i kommentarsfältet har överlevnadstips inför julen – dela gärna med er.
