Tora skrev en kommentar igår: Det vore jätteroligt att läsa om hur du resonerar om hur det är att va i den åldern som du är i. Man är vuxen såklart men man känner ändå att ungdomstiden inte va suuperlänge sen. Vilka ”vuxengrejer” vänjer du dig aldrig vid att göra automatiskt eller har du allt under full kontroll? Behöver man ha kontroll eller är de bra att fortsätta vara lite ”tonårig” för o känna sig mer fri och leta efter kickar typ? Haha, ja du hör ju att jag funderar kring detta. Men, vore superkul att läsa om dina tankar om detta. Tack för en grym blogg! Hej Tora! Jag skriver det här ett par glas vin in (det är söndagskväll nu när jag sitter i lillstugan med datorn i knät). Jag ska försöka formulera mig så rakt upp och ner jag bara kan. Utan brasklappar, utan omskrivningar. Du frågar hur jag upplever åldern jag befinner mig i nu. 26 alltså. Det är en mittemellanålder som är skön just därför. Jag har aldrig haft några förväntningar på "vem jag ska vara" när jag är tjugosex, utan jag glider med. Pandemin har väl gjort sitt också. En känsla av: vad spelar det för roll vad jag gör, jag är ju bara ett barr på en tall. Det är kanske lätt för mig att säga som har mitt på det torra men ... fan där brasklappade jag. Något jag känt väldigt starkt sedan jag var runt 24 är att jag känner att min faktiska ålder och min upplevda ålder går i linje med varandra. När jag fyllde 24 skrev jag på bloggen: Nu är jag alltså tjugofyra och jag inser att jag knappt har reflekterat över den siffran. Igår pratade jag med Yrsa om att jag trivs så bra i min nuvarande ålder. Är så mycket mer grundtrygg. Älskar känslan av att vara ung vuxen, men med en hjärna som inte slutat utvecklas än!! Än finns det hopp. Är också så ofantligt glad över att jag mer och mer förstår vad jag vill ägna mig åt. Att skriva. Det gör mig lugn att skrivandet är ett yrke utan tidsbegränsning. Att jag aldrig kommer bli färdiglärd. Att jag kan skriva ända in i graven, om min kropp och ekonomi tillåter mig. Idag ska jag döda några av mina hjärnceller genom att dricka cava till lunchen. Vad glad jag lät! Fint. Nu har ju tyvärr min hjärna slutat utvecklas MEN MEN. Det fanns en tid då jag jobbade extremt mycket. Min blogg växte fort och jag skrev tolv inlägg i veckan, jag poddade, skrev roman, pluggade och tog sällan ordentlig helg. Tyckte att jag lika gärna kunde jobba en vardagskväll för vad annars skulle jag hitta på. Det här var runt 2015. Jag hade förstås en stor frihet i och med att jag var min egen chef och kunde styra över min egen tid, men det var också det som var svårt: jag hade svårt att prestera måttligt. En person i min närhet var svårt sjuk och jag tror att jag ägnade mig åt jobb för att distrahera mig. Jag hade startat min firma två år tidigare och kanske krävdes det också mer av mig jobbmässigt för att jag skulle gå runt, jag vågade inte pausa. Jag tror också att jag upplevde en prestige i att jobba mycket. Fan vad odrägligt. Men jo. De senaste åren har jag varit mån om att vara ledig kvällar och helger och inte tumma på det. Okej, okej, jag skriver det här blogginlägget en söndagskväll, men det är luststyrt. Varför dillar jag så mycket om jobb? Jo, för att "med åldern" prioriterar jag hellre vila och umgänge än att sitta uppe och jobba med mina "projekt". Det är inte bara en fråga om ekonomisk trygghet utan också en mer tillåtande självbild: jag inser mina begränsningar. Jag kör inte över mig själv på samma sätt. Skönt att den poletten trillade ner (delvis med hjälp av terapi!). Jag känner mig, helt enkelt, lite mer tillbakalutad. Livet får hända mig. Jag behöver inte styra det så förbannat mycket. Förra året, när jag firat nyår på Brännö med ett gäng, fick jag en kommentar som fastnade i mig: Verkar ha varit ett supermysig nyårsfirande. Blir nostalgisk. Är rejält mycket äldre än du, men minns hur det var innan det kom barn till vänkretsen. Hur utflippat och roligt och snyggt allt var. Leken, och ändå det vuxna med god mat och vin etc. Haha. Låter lastgammal nu, men det är fina minnen. Så kul att du har den här tiden dokumenterad. Tycker man kan känna äktheten genom dina bilder. Inte bilder som är stylade för att passa på en blogg. Tack! PS (Är 43 …) DS Plötsligt såg jag oss utifrån. Lever vi på lånad tid? Ibland känns det så. Nu kan vi sitta på stökiga middagar och leka med tanken på ungar, vi kan prata om barn hit och barn dit (och ibland talas det om att inte ha barn alls), men om ett tag kommer det vara ett samtalsämne fullt av minor. En kanske är gravid, en annan fått missfall, en tredje kan inte få barn, en fjärde har just gjort slut med sin partner, en femte vill inte ha barn, en sjätte är singel sedan länge, en sjunde har redan ungar osv. Snart kommer det inte gå att prata om på samma blåögda sätt. (Det ska tilläggas att vi har tonat ner barnsnacket ganska mycket nu, även om det varit på lek, för redan nu kan det vålla ångest.) Livet, vänskapsrelationerna, som de är nu, kommer förändras och det kan jag inte kontrollera. Det skrämmer mig. Men jag är en person som alltid törstar efter mina vänner och jag tror inte att den känslan kommer försvinna. Jag kommer göra allt jag kan för att kunna gå armkrok med mina vänner genom livet, alla delar av livet. Du frågar om kontroll. Jag vet inte riktigt vilken kontroll du syftar på, vill du utveckla? Jag har aldrig varit särskilt utflippad (är Stockholms oknarkigaste person hehe) även om jag älskar fest och dans. Har typ alltid varit "duktig" och "redig" och är till mångt och mycket ganska präktig. Energinivåerna har väl gått ner lite med åldern? Lite tråkigare blir man väl när man är i en trygg relation. Det är bekvämt, men jag mår bra av det där bekväma. I den tryggheten kan jag växa, ta risker, spinna iväg, men samtidigt vara rotad. Det handlar inte om kontroll tror jag. Men som singel har jag varit sugen på andra saker. Då, under 2016 och 2018 , upplevde jag ofta en nästan manisk extas, en stor och rastlös livstörst. Varje gång jag gått ur en relation har jag gjort det med famnen öppen, villig att uppleva en ny tillvaro, ett nytt liv. Du frågar vilka vuxengrejer jag ännu inte vant mig vid. När jag går på restaurang känns det fortfarande som om jag leker att jag är vuxen (en femtioåring jag känner har sagt att hon aldrig blivit av med den känslan). Ibland tittar jag på mina vänner, i synnerhet killarna, och får overklighetskänslor. När blev ni så seniga och skäggiga? Ni är inte pojkar längre, ni är män. Mina bröder fyller 30 och 33 nästa år. Siffrorna frontalkrockar i mitt huvud. Två tydliga exempel på att jag blivit äldre: jag tycker inte längre att promenader känns som tråkiga straff och jag finner nöje i att gå in i gamla byggnader och titta på hus. 😎 Men jag gillar fortfarande att dansa som om det vore musikal, att skriksjunga till Markus Krunegård, att ligga i en hög med mina tjejkompisar och gagga. Som om jag vore tjugo. Finaste jag veeeet. Jag ser fram emot att bli äldre. Helvete vad sexigt att vara trettio, att vara fyrtio. Du frågar om du behöver kontroll eller om du ska fortsätta vara tonårig. Jag tror inte att du behöver övertänka. Gå på feeling. Det finns tid. Tacka ja till sånt som känns läskigt men lyssna också inåt och sätt gränser för dig själv. Ditt liv kommer förändras vare sig du vill det eller inte, det är fan bara att hänga med. ❤️ Tora, vad tänker du om din ålder? Och vad tänker ni andra?
