Veckans fråga: Hur förhåller du dig till det privata kontra det offentliga? Vad är privat enligt dig, när går gränsen med bloggen och sociala medier? Paris 2011 Ja var drar jag gränsen mellan det privata och det offentliga egentligen. Har man bloggat i tolv år har man suddat ut den gränsen ganska rejält. För några år sen gick det nog inte en enda dag utan att jag dokumenterade något i mitt liv. Jag hade systemkameran med mig nästan jämt. Det handlade ju till stor del också om prestationskrav. Att jag helt enkelt alltid ville ha högkvalitativa bilder här på bloggen. Men liksom. Nån måtta får det vara. Dokumentation ÄR ett beroende. Jag kunde få abstinens, faktiskt ångestpåslag, om jag inte kunde fotografera. Friskt :) Tror ganska många kan känna igen sig i detta. Att man blir beroende att visa upp för andra vad man gör, äter, reser och upplever. Det är inte bara bloggare som lider av dokumentationsmani. Samtidigt är det också så himla kul och lyxigt att ha bilder från livet. Att kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde den här dagen för 2, 5 och 7 år sen. Nu för tiden kan systemkameran ligga hemma i veckor. För att jag inte är sugen på att dokumentera allt, men också för att jag inte vill vara ""bloggaren"" i alla sociala sammanhang. :-) Och för att jag mår bra av att vara helt och hållet ~i nuet~. En gång sa en person "det känns som att du är med oss för att du vill skapa content". Jag blev så jävla förbannad och ledsen då, för det var 0% sant. Men hen tryckte ju på en öm punkt. En oro jag har. Att mitt bloggande ska gå ut över mina relationer. Men jag vet var jag har mina vänner. Hur viktiga är för varandra. Jag vet hur mycket vi upplever utan att det blir instagramstories och blogginlägg. Och när jag väl har med mig kameran så vet jag att de flesta av mina vänner bara tycker att det är kul. Och om de inte tycker det – då fotar jag inte. Då och då får jag frågan: hur är det att dokumentera allt? Och jag kan förstå att det uppfattas så. Men jag lägger upp 7 blogginlägg i veckan, varav typ 2 eller 3 innehåller bilder från min vardag. Utöver det skriver jag om filmer jag sett, böcker jag läst, mat jag lagar, saker jag tänkt på och liknande. Och om jag lägger upp 10 instagramstories under en dag så är det fortfarande bara 150 sekunder från min dag som blir dokumenterade. 86 250 sekunder återstår. Oj nu blev det försvarstalsvibe här :) När jag poddade (Flora & Frida) så pushade jag min gräns för vad som är privat låååångt bortom räckhåll. Jag pratade öppet om sex, sorg och svårigheter. Det var härligt. Och det kändes viktigt! Samtal är inte lika naket som text, präntad i svart mot vitt. För i samtal hörs nyanser, och det går inte att googla upp på samma sätt. Men efter ett tag blev det nog. Jag orkade inte vara så transparent. Men jag ångrar ingenting. Jag vet att många av våra poddavsnitt har gjort verklig skillnad. Och podden hade inte blivit bra om vi inte hade varit så nakna i våra berättelser och diskussioner. När det kommer till text då. Jag har inga konkreta regler, utan försöker bara lita på som är okej och inte okej att skriva om. På det viset är bloggandet och det skönlitterära skrivande ganska likt. När jag skriver roman(er) frågar jag mig ofta hur nära verkliga händelser och personer jag kan gå. Det jag kommer fram till är att skriva först, tänka sen. Att i slutredigeringen avgöra vad som blir för nära (och som då kanske måste bort eller omskrivas), men att hålla kranen öppen i processen. Skillnaden är att man i romaner kan hävda (utan att ljuga!) att allt är fiktion, medan bloggen har ett jagperspektiv som faktiskt utgår från mig, Flora. Jag vill vara närgående. Jag vill rota runt i sånt som är skamligt, som gör ont, som stannar kvar. Brännpunkter. Det är så texten blir levande, det är så den känns. Att skriva om personliga saker är ett medvetet val. Men här på bloggen utgår det alltid från mitt perspektiv. När jag skriver om sånt som innefattar andra människor, exempelvis uppbrott, så skriver jag om hur jag mår, hur jag tänker. Jag går inte in och tolkar någon annans känslor. Det finns såklart saker jag inte skriver om på bloggen (utöver vanliga dagar som passerar obemärkt). Det handlar om delar av min psykiska hälsa och konflikter mellan familjemedlemmar, partners och vänner. Om bloggen känns rosenskimrande och romantiserad ibland så är det på grund av att jag inte kan – eller vill – skriva om problem hur som helst. Men det tänker jag säger sig självt. Så gränsdragningen mellan offentligt och privat handlar dels om mängden dokumenterade händelser (att inte dokumentera ALLT) och vad som dokumenteras (att inte utelämna mig och mina nära). Jag funderar ofta över detta, och gränsen förflyttar sig än hit än dit beroende på var jag befinner mig i livet. Hur tänker ni kring det här med att dokumentera sin vardag?
