Hur var upplevelsen av att skriva din andra bok? Hur sammanfattar man 2,5 år. Jag ska försöka. Idén var alltid tydlig för mig, den kom tidigt, innan Stanna ens var släppt. Det var befriande och kul att äntra en annan värld, och skriva fram den. Den var på många sätt så självklar. Alla pratade med mig om den andra boken, hur svår den skulle vara, "inget är så svårt som att skriva en andra bok" och "ut med den bara!". Det har blivit en sanning, folk säger det jämt, till och med folk som inte skriver säger det. Vad är det om? Men så kände inte jag. Det är klart att det var svårt, men för mig är det mycket svårare att skriva den tredje. Efter att jag skrivit Stanna hade jag ju ett facit på att jag faktiskt kan slutföra en roman. En sida om dagen blir 365 sidor på ett år. Det är en förenkling men det är skönt att tänka så ibland. Jag litade på min egen drivkraft. Vad jag inte litade på lika mycket var min röst. Min förmåga att nå en ny kreativ höjd. Jag tvivlade på mig själv så mycket under skrivandet, mer än jag gjorde under tiden jag skrev Stanna. Stanna var den första boken jag skrev och det var stärkande i sig att över huvud taget göra en sån vansinnig sak. På många sätt kan man säga att jag lekte författare när jag skrev den. Med Hålla andan blev det mer på allvar. Men jag sa till mig själv: Nu gör du så gott du kan. Det finns många som skriver, men det som skiljer oss åt är att vissa slutför sina projekt, medan andra inte gör det. Nu slutför du den här romanen. Den förtjänar att bli klar. Sista halvåret var tufft. När jag klickade upp dokumentet som jag skulle redigera drabbades jag av en omedelbar trötthet. Jag ville bara gå och lägga mig. Det hände att jag somnade vid skrivbordet med kinden mot bordskivan. Jag kände inte igen känslan, den var ny, den gjorde redigeringsprocessen svår. Men skrivprocessen i helhet var också oerhört kul. Skrev i Lissabon. Skrev i Hälsingland. Skrev mittemot Yrsa. Det blev en bok som jag är stolt över. Hur mycket/är något självupplevt? Det mesta jag skriver gror ur självupplevda händelser. Jag är inte elitsimmare, det vet ni, men jag kan relatera till hennes emotionella läge. Och jag har vuxit upp med två syskon, vi var alltid tre. Och så vidare. Och så vidare. Jag finns i boken och boken finns i mig. Hur många ord är den? 41 173 ord. Ganska kort alltså? 224 sidor både som inbunden och pocket. Har du någon koppling till simning eller gjorde du annars research för att beskriva det trovärdigt? Jag känner ett enormt motstånd gentemot simhallen. Äcklas av duschrummen och vattnet och bastun. 10 liter piss i en bassäng, det är ju inte KUL. Utifrån det skavet kunde jag skriva fram berättelsen. Platser som lämnar mig oberörd väcker inte skrivlust. Men jag intervjuade flera simmare. Frågade dem om hur deras dagar såg ut, vad de nojade över, vad som var viktigt. Och så läste jag många böcker om simning. Happy Sally och Öppet vatten till exempel. Kände du dig nöjd till slut? Visste du att du var klar när du skrev det som blev sista ordet? Ja. Eller nej. Dagen innan jag skulle skicka in slutversionen var jag nära på att skriva om slutet. Det är en så klassisk grej, att man börjar tvivla på saker i sista stund, när det snart är oåterkalleligt. Man fegar ur, och vill stryka (jag lyckades motstå lusten). Däremot kände jag mig väldigt klar rent mentalt, som om jag nått en vägg, nu orkar jag inte mer, nu har jag gett allt, nu är jag redo att släppa ifrån mig de här personerna och den här världen. Min redaktör Karin sa "Flora, du är färdig nu, stryk inte mer, då förlorar du något, då blir texten för kontrollerad". Ibland är det skönt när någon annan säger åt en vad man ska göra. Hur väljer du namn till karaktärerna? Jag testar mig fram och tillbaka. Det ska kännas rätt. Men namnen kan ju samtidigt säga mycket om personens bakgrund, så jag kan inte bara gå på känsla. Länge hette syskonen Ru, Dalsa och Kilian, i stället för Mina, Daria och Sam. Jag vet inte varför, men så lät namnen i mitt huvud. Just lätena är viktiga för mig tror jag. Namnen gör karaktärerna verkliga. Men jag ville inte att de skulle ha så spexiga namn. Jag ville ge dem namn som inte ger dem en given etnicitet eller klasstillhörighet. Boken är primärt skriven till en ung vuxen-målgrupp och jag vill att många ska kunna spegla sig i berättelsen. Vilken är din favoritdel i boken? Mot slutet, upplösningen, när det går fort mellan scenerna, när allting hamnar på bordet. Det var så jävla roligt att skriva det. Om den finnes i Norge? Ja, men på svenska. Du kan till exempel beställa den från norska Adlibris. Vad har du tjänat på dina böcker, nu när de funnits ett tag? Vad tjänar man som författare? På min senaste royaltyredovisning (som avsåg en period på fem månader) hade jag tjänat 5387 kronor på bokförsäljning. Och då säljer jag ändå hyfsat bra. Dryga tusenlappen i månaden alltså. Jag har inte exakta siffror framför mig, men jag skulle tro att jag har tjänat ungefär 200 000 kronor på mina två böcker, på förskott från förlaget och på försäljningen (innan skatt, fem års jobb) Det jag primärt tjänar pengar på (utöver bloggen) är författarbesök (branschstandard, enligt författarförbundets riktlinjer, är 7500 kr inkl moms per besök) och skrivkurserna jag och Yrsa gör på bibliotek och i privat regi. Nästan alla författare jobbar med något annat vid sidan av skrivandet. Det är ytterst få som kan leva på att bara skriva böcker. Det är också en genrefråga, vissa genrer säljer bättre än andra. Det är ekonomiskt smart att skriva en bokserie, då får ju de gamla böckerna ett lyft vid varje nytt boksläpp. Och biblioteksersättningen (12 öre per utlån) kan ticka på i en stadig takt. Så det är ett tips. Många lever också på stipendium. Var det viktigt att samla inspiration? För specifika miljöer, som simhallar. Ja. Jag tycker om att förflytta mig i tanken och på så vis skapa en miljö. Den inre bilden kan ibland vara mer tillåtande. Men i arbetet med Hålla andan cyklade jag även till simhallen i Arbrå och satt och skrev i kafeterian. Noterade detaljer. Hur barnen lekte i vattnet med fingrar kladdiga av hot snacks. Och en stor del av boken utspelar sig i Lissabon, och där tillbringade jag två månader under 2017. [caption id="attachment_53814" align="alignnone" width="1280"] Jag, gråtig, i Lissabonlägenheten 2017.[/caption] Varifrån kommer miljöerna? Fantasi eller verkliga platser? Jag tror på att gå ifrån verkligheten när berättelsen kräver det, men använda den som språngbräda eller källa för detaljer. Ofta ser jag en viss lägenhet framför mig när jag skriver, i Hålla andan är det farmors lägga familjen bor i. Och Vesals hus är, i mitt huvud, Majas hus. Darias lägenhet i Lissabon är absolut den lägenhet jag själv bodde i. Den kinesiska restaurangen dit Daria går, finns. Känns som att jag gör våld på min berättelse genom att skriva det här, så vi släpper det nu. Hur lång tid tog redigeringsprocess jämfört med skrivande av råmanus? Skrivandet av råmanus: till och från i två år. Redigeringen: ett halvår. Ibland går det månader utan att jag skriver, ibland skriver jag på halvtid och ibland, men sällan, skriver jag på heltid. Hur mycket förarbete och planering gjorde du innan du började skriva? Inget alls. Jag hade en bild av en simhall i mig. Och jag hade syskonen, de skulle vara tre. Utifrån det började jag skriva, och berättelsen växte fram allt eftersom. Jag skriver mig in i skrivandet och följer associationerna. Hamnar där jag hamnar. Efter ett tag, kanske efter några månaders jobb, börjar jag skissa på en dramaturgisk kurva och en tidslinje. För att ge mig själv en riktning. Men det är inte så jag börjar. Det är inte så jag blir skrivsugen. VART i berättelsen började du skriva? Början? Mitten? Slutet? Jag börjar ofta i någon bild som fastnat i mig. En situation eller en scen. När jag skrev HA var det denna. Jag och Yrsa var i Italien, vi satt och skrev i varsin stol på terrassen, och hon hade öroninflammation. Hon sov i sittande position. Jag visste att jag ville skriva om syskon, och den här scenen (en annan version av den) kom till mig: Sen skrev jag fler scener. Många. Vissa fick en plats i kronologin tidigt, andra flöt runt som ensamma öar. När jag hade många scener skrivna började jag lägga dem i en ordning, och med tiden så blev den ordningen allt tydligare. Är nyfiken på om du har planer på/vill skriva något länge någon gång? :) Alltså Stanna och Hålla andan är ju såklart längre verk än gemene man har knåpat ihop men liksom en riktig tegelsten a 700 sidor? Älskar hur du skriver och hade varit fantastiskt att få något riktigt långt att försvinna ned i! För mig är det berättelsen som sätter längden och formen, inte tvärtom. Om jag skriver något i framtiden som kräver mångamånga sidor, ja men då kommer jag ge berättelsen det. Men det är inget jag kommer sträva efter för sakens skull. Däremot är det ju intressant att fundera på längden. Det är ju tydligt att många samtidsromaner som kommer ut är mellan 200-300 sidor långa, dvs ganska korta. Kanske är vi latare nu. Kanske är det en trend. Kanske är vi rädda att folk ska tröttna annars. Kanske har vi bara blivit bättre på att vara koncisa. Tack för dina ord <3 Grattis till pocket!! Funderar på hur tankarna gick angående att låta boken utspela sig i småstadsmiljö? Som jag förstått det har du själv bott ganska uteslutande i stockholm, och då känns det ju spontant som att det skulle ligga närmare att porträttera? Var det ett aktivt beslut eller bara blev det som det blev? Varför? Berätta! Kram! Tack ska du ha! Det var absolut ett aktivt beslut. Mina skrivprojekt är ofta motreaktioner mot det jag skrivit nyligen. Efter att jag skrivit Stanna var jag trött på stockholmsmiljön, och genom att förflytta berättelsen till en småstad kände jag att skrivandet blev roligt igen. Mycket av det beslutet har med det visuella att göra. Jag såg framför mig en stad omgiven av åkrar, ett badhus som tronade på en kulle, ett litet centrum med en fontän på mitten och en Willysbutik med dörrar som ständigt öppnas och stängs. Men det var också viktigt för berättelsen. I en liten stad vet alla vem en elitsimmare är. Hon har hela stadens förväntningar på sina axlar. Hon kan inte gömma sig där. Jag är inte uppvuxen i Stockholm utan på Värmdö, som ligger ungefär en timme utanför stan. Hade nästan aldrig hängt i stan förrän jag gick i nian. Gustavsbergs centrum och Hemmesta centrum fanns någonstans i bakhuvudet när jag skrev fram Hålla andan-världen. Också Arbrå centrum i Hälsingland, där jag ofta är. En fråga jag undrar (som kanske är lite off topic men) är varför det alltid dröjer innan en bok kommer ut på pocket? Det har med försäljning att göra. Böcker släpps nästan alltid som inbundna böcker först, de är på dessa vinstmarginalen finns, för författare och förlag. Jag tjänar 30 spänn per inbunden bok och runt 15 spänn per pocket, så skillnaden är stor rent ekonomiskt. Att släppa en bok som pocket vid ett senare tillfälle gör också att boken får nytt liv, det blir som en nylansering. Och som mycket i bokbranschen så är detta en tradition sedan lång tid tillbaka. Alla böcker blir heller inte pocket, utan det beror på hur bra en bok har sålt som inbunden och vilka muskler förlaget har. Hur gjorde du för att få dina böcker utgivna? Särskilt den första? Jag skrev på Stanna i två år ungefär, delvis med stöd från lärare och klasskompisar på Jakobsbergs folkhögskola och Ölands folkhögskola. Sedan skickade jag in manuset till många förlag som ger ut ung vuxen-litteratur. När jag skrev Hålla andan presenterade jag min idé för Kaa, som varit förläggare till Stanna, och hon uppmuntrade mig att fortsätta skriva. Men jag fick inte bokkontraktet förrän typ ett halvår innan utgivning. Att man gett ut en bok på ett förlag betyder alltså inte att man är "invald" och kan göra vad som helst, utan varje nytt manus bedöms för sig. Däremot hade jag ju stöd under hela skrivprocessen av Kaa och min redaktör Karin. Jag är själv sugen på att skicka in text till förslag men vet inte om jag vågar… skriver mest poesi och dikter.. Mina vänner och sambo tycker att jag skriver jättebra men vet inte om förlagen tycker det? Hur ska man gå tillväga? Ja, vad roligt! Tumregel, vad jag vet, är att du skriver klart helt innan du skickar in till förlag. Det är nästan bara fackböcker och superkändisar som kan pitcha en idé eller skicka några enstaka sidor. Manuset du skickar in ska vara så. Jävla. Genomarbetat. När du tror att du är klar ska du gå över det flera gånger till. Ta hjälp av någon läsare i din närhet som inte är din sambo eller dina vänner (så vida inte de är jävligt skarpa läsare), för att få en utomstående läsning. Kanske kan du anlita en lektör. Ett annat sätt att verkligen jobba med en text är att gå skrivutbildningar. Men jag har dålig koll på hur förlag jobbar med poeter. Någon i kommentarsfältet som är poet och kan rycka in? Och vad tycker du är bra skrivkurser att gå? Jag har gått Kreativt skrivande A på Södertörns högskola, Jakobsbergs folkhögskolas författarskola, Ölands folkhögskolas skrivarlinje, Biskops arnös sommarkurs ”Romanens frågor” och Monika Fagerholms skrivskola. Tyckte mycket om alla. I synnerhet Jakan och Monikas. Men det finns ju otroooligt många kurser att välja bland! Jag är sjukskriven nu pga stress men hoppas kunna jobba snart igen och fram tills dess funderar jag på att ta mitt skrivande mer på allvar. Hur gjorde du när du liksom började skriva mer på riktigt liksom? Hur ska man göra för att börja skriva mer och bättre? Hej <3 Jag började plugga skrivande. Det var så jag började ta skrivandet, mitt skrivande jag, på allvar. Helt plötsligt var det skrivande och läsande jag ägnade mig åt. Varje dag. Hela tiden. Kanske kan du gå en helgkurs? Såg att Sara Villius håller en Stockholm i höst. Den lät fin. Slutet. Vad hände. :)
