Jag och Johan i vinterhamnen. Mobbarväder. Helt skrattretande är det. Snålblåst, bitande. Marken ömsom isbana ömsom slaskpölar. Halsduken lossnar och piskar mig i ansiktet. Båten är så liten. Ser mer ut som en taxibåt än en färja. Vi stiger på med varsin matkasse. Båten blir snabbt full. Två män sitter mittemot, deras sura andedräkter fyller hela försalongen. Den enas ansikte är svullet. Ögonen dolda bakom feta ögonlock. När han talar spänns slemsträngar i mungiporna. Det finns bara en sak som kan bota min bakfylla, säger han. Hans kompis skrattar. Hö hö hö. Båda har DIF-halsdukar på sig. Någon i båten tjuter rakt ut när båten börjar åka. Ett exalterat tjut. Vattnet piskar långt upp på fönsterrutorna. Det gungar skönt i magen, som barndomens berg-och-dal-banor, och guppet utanför vårt hus där mamma och pappa gasade på för att det skulle kittla i magen. Båtbiljetterna ser ut som P-böter. Tio minuter senare är vi framme. Julia och Elias möter oss, oväntat nog kommer de farande på en fyrhjuling. De har liftat med en ö-bo. Vi handlar proviant på Handlarn. Gissa hur många procent nypon det är i nyponsoppa, frågar jag. 50 procent, säger Julia. Nio. Elias har packat ett Trangiakök. Det skramlar inte om hans väska men det hade kunnat göra det. Vi går två kilometer i februariregnet. När vi går fyra i bredd hamnar jag i kanten, där det inte är sandat. Jag får gripa tag i Julia för att inte halka omkull. Vi går in i skogen. Flora, du får välja en plats med bra feng shui, säger Elias. Jag tackar för förtroendet. I skydd av en tall slår vi oss ner. Breder ut gratistidningarn från Handlarn på stenarna. Elias monterar ihop Trangiaköket. Häller konjak i flaskkorken och delar ut shotten, en i taget. Han kokar vatten och tillsätter saffran och hack av chili och gräslök. Sen snabbnudlar. Efteråt säger Johan att han glömt bort att det regnat på oss. I huset sedan: Ella Fitzgerald ur högtalarna. Hon sjunger och skrattar och publiken skrattar också. Busvisslar och applåderar som om de aldrig varit med om något så ljuvligt. Mitt pekfinger svider och ömmar, jag brände mig på spisluckan. Att en så liten blåsa kan kräva så mycket uppmärksamhet. Julia halkar längre ner i soffan. Hon har pocketboken i högerhanden, vänsterhanden i håret, hakan gömd i polokragen. Benen under vita filten, raggsocksfötterna utanför. Elias klickar runt på datorn, Johan skissar med krökt rygg, luggen hänger rakt ner ovanför pappret, som ett lakan från en tvättlina. Tystnaden. Knäppandet från brasan. Den omedelbara känslan av frid, den är banal men högst verklig. Havet där utanför. Kroppen som går från kall till varm. Brasan slocknar. Jag öppnar luckan. För att kunna blåsa måste jag ta ut snusen. Jag blåser, och så börjar det brinna igen. Så enkelt. Så lätt.
