Jag skäms över min stockholmska i kassan på Ica. Funderar på om jag ska fejka skånska, eller göteborska, eller någon annan dialekt som känns mer sympatisk, men inser snabbt att det skulle bli en jobbigt att upprätthålla. Och hälsingemål kan jag inte tillräckligt bra. Barnen låser inte sina cyklar, de lägger dem bara ned på trottoaren medan de går in och handlar. Jag läser igenom mitt manus från början till slut. Det är dagens uppgift. Det tar fem timmar, med pauser då och då. Blir irriterad. Hittar kapitel jag tycker om och andra som känns ihåliga. Det kommer att krävas många omskrivningar, och jag behöver sortera scenerna så att de ligger rätt. Berättelsens konflikt måste trappas upp tidigare. Vill hålla hårt i läsaren. Lyssnar på Oktober i fattigsverige av Susanna Alakoski som ljudbok. Kanelbullens dag i hennes 2011, och här hos mig 2017. Hon sitter i Ystad och skriver. Jag här i Hälsingland. Sover middag. Kan inte minnas när jag gjorde det senast. Ställer klockan på 35 minuter i rädsla för att sova bort hela dagen. Kroppen kliar först. Det är svårt att komma åt när jag har jeansen på mig. När alarmet ringer känns det som att jag inte har sovit alls, men kudden är blöt av mitt dregel. Cyklar till simhallen och kollar öppettiderna. Tänkte gå dit nästa vecka. Känner mig på något vis lite nervös inför det, som att kliva in i någon annans territorium. 55 kr för en gång, 459 kr för tio. Känner en pickande stresskänsla i mig, är rädd att gå miste om något, men försöker landa i känslan av att jag ska vara här ett bra tag nu. Jag har tid. Kroppen och hjärnan är ju inte van vid det, så det krävs lite övertygelse. Ser We can't do it på Svt, om utbrändhet hos unga kvinnor. Ont i magen av igenkänning, men glad att jag är här nu.
