Det var påsk. Vi åkte till Hovs hallar. Hallandsåsens yttersta utlöpare i väst. Aldrig varit där. Hade över huvud taget inte varit på Bjärehalvön förut. Varför åka utomlands när man kan åka hit, tänkte jag. Sa jag. Det sjunde inseglet spelades in här, sa Johan. Jag minns att vi stod högst upp på klinten. Vad betyder hallar, frågade jag. Vi googlade. Betyder hällar. Jag minns wikipediatexten. Den var så vacker. Hovs hallar ger ett vilt och ödsligt intryck. Grovhuggna stup faller ner mot klapperstensstränder. Vågor bryts i skumkaskader mot den rödaktiga urbergsgraniten. Runt hällarna kryper enbuskar och björnbärssnår i täta mattor. Och så såg vi att vi hade flera missade samtal från Johans pappa. Vi ringde upp. Tydligen hade vi råkat parkera in en annan bil. Men vaf! Att gå tillbaka hela vägen skulle ta fyrtio minuter. Och vi som precis kommit! Vi som inte ens hunnit dricka kaffe! Ja ja. Inte mycket att göra. Det var vi som varit körda i huvudet och inte tänkt på det. Så vi började traska tillbaka. Kort därefter fick vi ett nytt samtal. En annan bil hade flyttat sig, så att den inspärrade bilen kunde köra ut. Vi kunde alltså sätta oss ner och ta fram termosen :D Ligga och stirra upp i himlen och vara lediga. Min bakgrundsbild på telefonen nu. Kan ni klandra mig!! Ja just det. Den här insändaren kom i Helsingborgs dagblad häromdagen: "Är detta möjligt? Kan bilister vara så idiotiska? Jag fick nästan panik." "Det var hans son, som hade parkerat bilen. Sonen var inte nåbar på telefon." "Efter 20 minuters väntan ..." "När vi körde kunde vi krångla ur oss denna mardröm." "Det som drabbade oss får inte ske." "... när Hovs hallar invaderas som denna påskdag." Skickar styrkekramar till Ängelholmsbon som upplevde denna mardröm <3
