<figure class="image"> <figcaption>Foto: Lamia Karić</figcaption></figure><ul><li>En vän frågar om vi ska ses. Det är måndag och jag skriver att jag vill men inte kan förrän måndagen därpå. Har kvällsplaner varje dag, studentmottagningar, mammas releasefest, födelsedagsfest, middagar, och jag skäms över hur otillgänglig jag är, alla gånger jag fått höra <i>du kan ju aldrig, du är alltid upptagen, när får man se dig då, om tre månader eller? </i>Det är för mig ett mysterium att allt jag gör är att träffa människor, ändå träffar jag inte folk tillräckligt. <br> </li><li>Det börjar smattra på gatan utanför kontoret. Hagelkulorna är stora som hasselnötter, det gör ont när de träffar hjässan och jag skriker när en kula tar sig in innanför min skjorta. En man på trottoaren mittemot sätter på sig sin moppehjälm som skydd.<br> </li><li>Jag torkar rent köksbänken efter frukosten, Julia och Elias köksbänk, den är av rostfritt stål och jag minns när jag hyrde en kontorsplats av en kvinna som var stylist, hon sa åt mig att torka diskbänken efter varje gång jag spolat vatten, eftersom vattnet kunde lämna kalkfläckar på den rostfria ytan. Sådana saker säger inte Julia och Elias. Jag förundras över hur bekväma vi är med varandra, det är ingen självklarhet för mig att vara det i någon annans hem. När Johan och Julia har gått till jobbet sitter jag och sminkar mig medan Elias ligger i sängen. Han frågar mig om han ska ha vax i håret eller inte, och jag säger att jag tycker att det är fint så som det är.<br> </li><li>Jag förstår en ny sak om en karaktär: hon förlorade sin lillebror när hon var liten. När jag skriver om det känner jag hur det börjar surra i kroppen. Det kan bara betyda att jag har hittat in i en brännpunkt och att jag måste skriva vidare. Men får man skriva om småbarn, syskon, som dör? Jag förstår att man FÅR det, men är inte det att plocka lätta känslomässiga poäng? Jag har frågan ringande i huvudet, men fortsätter.</li></ul>
