Idag går jag in i vecka 40. Det är sex dagar till bf men om hon har det riktigt bra där inne så kan det dröja tre veckor tills vi ses. Veckans graviddagbok blir i form av en frågestund. Hade egentligen tänkt svara på Youtube men känns enklare att lägga ut orden i text. Hur upplever du de här veckorna innan förlossningen?Kroppen är tung, varm och svullen, men bäckensmärtan är bättre (för att jag vilar och för att bebisen kommit längre ner, tror jag). Sedan jag gick ner i arbetstid för en vecka sedan har ett lugn lagt sig i min kropp. Jag går runt och känner mig lite salig? Det är så vackert utomhus och det finns inga krav på att jag ska göra något särskilt, mer än att vila. Så oeeerhört lyxigt. Jag hoppas att jag får fortsätta känna såhär, även om jag går över tiden. Som tidigare ätstörd ... hur hanterar du att kroppen förändras under graviditet? Vill våga. Först lite bakgrund för nya läsare: jag gick en behandling för min generella ätstörning på Stockholms centrum för ätstörningar för 9 år sedan och blev sedan friskförklarad. Nu till mitt svar. Kära frågeställare, jag förstår att det känns läskigt. Men tänk om du, i stället för att triggas av att kroppen förändras, faktiskt börjar respektera den mer? Faktiskt känner att det bara är att släppa kontrollen? Att du känner att kroppen får ett nytt, högre syfte?I det stora hela har jag känt mig snäll mot min egen kropp under de här åtta-nio månaderna. Jag försöker fnissa åt kroppen, den är ju rolig! Och jag gör allt för att behandla den med kärlek och respekt. Wow att den kan veta hur man skapar och bär (och så småningom föder ut) ett barn. Men några konkreta råd är: Skippa att väga dig. Jag har inte gjort det en enda gång och det har varit jätteskönt.Närstudera inte kroppen så himla mycket. Men ge den uppskattning i form av massage, kanske sköna krämer, bad och liknande.Kom ihåg att alla kroppar är olika och reagerar olika på att bära barn. Vissa blir svullna, andra inte. Vissa får åderbråck, andra inte. Du fattar. Du kommer få en jävla massa kommentarer om din kropp (speciellt från medelålders kvinnor) men det är bara att försöka ducka. Din kropp gör precis vad den ska göra. Inför någon form av snäll träning. Jag tycker att jag blev mer i kontakt med min kropp när jag började med (gravidanpassad) styrketräning. På samma sätt tycker jag att det är underbart att slappna av på en massagebänk och låta någon duktig trycka på precis rätt punkter som man kanske tappat kontakt med. Där är den ju, ländryggen. Kroppsångest går upp och ner. Jag har haft vissa perioder där jag känt mig lite chockad och förfrämligad inför kroppen (typ när mina bröstvårtor förändrades eller när jag upptäckte alla gropar i min rumpa och mina lår) men sen vänjer man sig, tycker jag. Alltså: det du känner en vecka behöver du nödvändigtvis inte känna veckan därpå. Ingen känsla eller fas under graviditeten har varit bestående, i alla fall inte för mig.Säg till din barnmorska att du haft en ätstörning och be hen följa upp det under era träffar. Ge din kropp den mat den är sugen på!! Fokus ligger på barnets bästa! Vet ni nu om ni vill ha fler barn? Tror det! Sex under graviditeten, ja eller nej? Tycker det pratas för lite om!Det är helt beroende på vad du känner såklart! Vissa jag pratar med säger att de varit extra sugna och har gökat satan under graviditeten, andra säger att de tillfälligt helt har tappat lusten. Jag tänker att det viktiga är att man är fysiskt nära varandra. Kramas, pussas, hånglar, skedar och ser varandra i ögonen. Hur har ni tänkt med namn, är det svårt? I min släkt finns en tradition där man ger sina barn ganska ovanliga, ofta fornnordiska eller skandinaviska namn. Man kan säga att det namn vi har valt till vår dotter går lite i samma anda. Jag tycker inte att det har varit så svårt att hitta fina namn, men däremot kändes det extremt intimt och lite pinigt att prata namn med folk i början av graviditeten. Kände mig typ påhoppad och genomlyst när jag fick frågan! Varför tror du att du har varit/är förlossningsrädd? Varifrån kommer den oron?Jag vet verkligen inte. Det är väl smärtan, främst. Och kontrollförlusten. Men jag är rädd för andra saker också. Att det ska uppstå komplikationer, att jag ska ha väldigt ont efteråt, att jag ska bli överväldigad och inte orka. Jag har alltid tyckt att det är otäckt att tänka på mina inre organ. Att man har öppningar in i kroppen. En livmoderhalstapp, gulp. Har liksom aldrig tyckt att det är spännande eller roligt att kolla på förlossningsvideor, tvärtom har det känns läskigt. Jag känner också ett gäng personer som har haft svåra förlossningar. Det är klart att det präglar en. Men jag känner minst lika många där allt har gått bra! Jag har fått så fin hjälp under graviditeten. Dels genom samtalsstöd på sjukhuset, dels genom att söka upp positiva förlossningsberättelser och att prata med folk som säger "jag vill göra det igen, det var så mäktigt". Jag har skrivit mer om processen från rädd till mindre rädd (till och med förväntansfull) här: att lita på processen. Slutade du snusa inför graviditeten?Slutade när jag förstod att jag var gravid. Men snusade alltså extremt lite. En dosa kunde räcka i flera veckor. Så det var ingen större uppoffring. Vad har förvånat dig mest med att vara gravid?Jag hade inte förväntat mig att ha problem med bäckensmärta (alltså foglossning). Det har varit det kämpigaste, att jag i vissa perioder har haft svårt att göra heeelt vanliga saker. Jag hade inte heller förväntat mig att känna den här extremt starka längtan efter det ofödda barnet. Det har varit det vackraste! Och att det vävts nya trådar mellan mig och Johan. Jag älskar honom på ett så djupt, fundamentalt och tryggt sätt. 💌Okej vecka 40, lets go!Jag har svarat på fler frågor här:Q&A om graviditeten, bäst och sämst med att vänta barn
