Igår skickade jag in mitt manus till redaktören. Efter 2,5 år är texten tillräckligt genomarbetad och ja, faktiskt helt läsbar, och nu går vi snart in i det näst sista momentet (det allra sista är korr). Hittills har sex personer läst texten: Min förläggare Elise, min författarkompis Elin, Yrsa, min litterära agent Maja och mina två omslagsformgivare, Sara och Sofia. Min förra bok, Här ruvar havet, var på många sätt en svår bok att skriva. Jag bröt isär hela berättelsen flera gånger och flätade ihop den på nytt. Samtidigt krävde berättelsen att jag kliade upp gamla sårskorpor från barndomen, gång på gång, dag efter dag. Många gånger var det smärtsamt att behöva återvända till skrivbordet och texten. Jag är glad för hur boken blev till slut, men lätt var det inte. Processen med den nya romanen har varit så mycket ljusare. Redan från början har jag känt en stark framåtrörelse i skrivandet, och för varje ny fas har jag vetat hur jag ska gå vidare, mycket tack vare uppmuntrande och tydliga förslag från de som läst manus under tiden. Visst har jag våndats i perioder (halvåret vi sålde och köpte ny lägenhet hade jag riktigt svårt att hålla fokus, och det var nästan omöjligt att skriva i början av graviditeten), men för det mesta har det känns KUL. Jag har känt mig genuint intresserad och investerad i karaktärerna. Jag hoppas att det ska märkas, när den når sina läsare i slutet av sommaren.Nu ska jag fira avklarad deadline genom att vandra fram på Via Appia Antica, Roms äldsta väg som byggdes 312 f.kr. Jag har hört att det går får där. Hoppas jag får se dem. Läs också:Spellista: skriva höst & vinter
