Det är nyårsafton. Jag är inte särskilt sugen på att fira. En motvillighet i kroppen, kanske är det förkylningen, kanske är det trötthet efter jul? Jag har roliga planer, det är inte det, jag har bara drabbats av en intensiv melankoli. Men på nyårsaftonsmorgonen skriver Emma, som också bor i Gröndal, att hon, Dahir och Malin ska ta ett dopp. Inget bad kan väl vara mer symboliskt än nyårsbadet? Jag vågar inte utmana min snuva men går ner till badplatsen för att kolla på. De skalar av sig ytterplaggen, sätter på sig vantar och mössor och sänker sig ner från varsin stege, helt koordinerat. Andas sakta och djupt en lång stund och klättrar sedan upp igen. Klär på sig, hetsigt. Dahir har gjort varm choklad. Känner ni att det är muskot i? Sedan blir han så frusen att han går tillbaka till lägenheten med händerna framför sig som en T-rex. Jag gav Johan ett playstation i julklapp och sedan dess har han tillbringat många timmar i vår nya soffgrupp med cowboysare på storskärm. Jag har legat bredvid och läst och skrivit blogginlägg och tittat på långa youtubeklipp om badrumsprodukter jag inte ens är intresserade av. Att det finns så många krämer. Att folk har så mycket tid och pengar att lägga på sådant. Det är en sak att influencers har så många olika produkter, vi får ju grejer skickade till oss – men har gemene man också det? Rader och rader av hylsor som knappt används. Johan lagar 2D-arancini till oss som nyårslunch och vi delar på en grön. Sedan börjar det blir bråttom. Min outfitinspo är Vita häxan i Narnia. Jag har på mig en vit klänning med slits, lång ärm och spetsiga kragsnibbar. På det en vit fårskinnspäls och så skinnstövlar. Barbent. Klockan tre är det tjejhäng hos Johanna och Agnes för att sammanfatta året och blicka framåt. Gud vad vi har pysslat om varandra i år och gud vad många roliga saker vi har gjort. Skål för det. Nu kör vi improvisationsteater, kom igen, vi leker liftaren.Sedan fylls lägenheten på, My håller i ett quiz baserat på låtar som kommit under 2024 och jag kan kanske två av tolv? Ellen poppar en flaska bubbel vars kork flyger rakt upp i taket och Johanna drämmer av ett par låtar på pianot för allsång. Sedan tar vi tunnelbanan till Gamla stan där vi ska tillbringa merparten av kvällen. Två stora, runda bord inne på kinakrogen. Vi köper öl i baren och tar våra platser. Jag sitter bredvid Rebecca, min vän som vanligtvis bor i Paris och som jag är så tokig i. Hon berättar om sin höst medan maten snurrar runt framför oss. Vi låter räkchipsen smälta och fastna på våra tungor. Aksel har ställt sin kamera på den roterande skivan, en efter en hamnar vi i bild medan vi förgäves fiskar runt i den gemensamma buljongen. Det är rökt, säger Lukas, min räka är borta! Jag blir äcklad av det gråaktiga, råa köttet och äter mycket lite.Så börjar vi röra oss runt i rummet i enlighet med en festkvälls natur. Ett annat kompisgäng som vi känner sitter vid ett långbord en bit bort och jag sätter mig där och frågar om de har något skvaller. Jag delar en cigarett med någon utanför restaurangen medan snön faller. Den första snön på hela julledigheten. Tabula rasa hörni. Kanske är det där melankolin ligger: att jag inte är riktigt redo att släppa 2024. Att saker förändras hela tiden och att jag inte riktigt hänger med. Jag hänger inte med! Tio minuter kvar till tolvslaget. Emma tar notan som är lång som en slips och det börjar swishas åt höger och vänster. Vi vadar genom snön, bort mot skeppsbron. Mot fronten! ropar någon. Snö överallt, vind, motvind, jag är barbent haha tokiga jag, kan du hjälpa mig bära min väska, den är tung! Och så tolvslaget: vi pussas rätt på munnen, vi kramas, snön yr in i ögonen och det är visst fyrverkerier där ovanför? Någon håller på att tända en smällare mitt i folkmassan och det känns plötsligt inte kul längre. Vi vandrar med strömmen upp mot Södermalmstorg. Det finns en fest i Skanstull och en på Kungsholmen, nu är det dags att välja. Gruppen splittras, vi hittar in till tunnelbanespärrarna. Systembolagetkassen har gått sönder i botten utan att jag har märkt det och Johans öl är borta. Jag säger att jag är full. Du måste sluta säga det hela tiden. När vi kommer till Naomis fest håller jag mig till vatten. Ser mig själv i hallspegeln: svart under ögonen, rödfnasig på kinderna: jag som hade fönat håret och sminkat mig så noga. Det finns en ismaskin, det finns blinkande lampor, det finns gott om skurna citronskivor. Erland får ett Gott nytt år-meddelande på Whatsapp från en taxichaufför vi hade i Puglia sommaren 2023. Vi skickar en gruppbild tillbaka. Får ett "🥰" som svar. Sedan tappar jag rösten. Helt och hållet: borta. Letar reda på mina stövlar och min jacka, beställer en taxi som kostar 398 kr, viftar hejdå och springer ut till bilen. Har jag gjort bort mig? Genom passagerarfönstret får jag syn på en kompis som måste ha bråkat med sin partner, han pulsar genom snöyran med hårda steg, framåtlutad mot vinden.Gott nytt år?
