I tisdags åkte jag hem till min kompis Linda. Medan hon gjorde sig i ordning för dagen så frågade jag henne om hennes relation till sin kropp. Linda, som benämner sig själv som body positive och som i flera år har drivit kampen för att stoppa diskrimineringen mot den tjocka kroppen, hur är det med självkänslan? När blir det jobbigt, och hur finner hon styrka? Det ville jag fråga henne. Och Linda ville gärna svara. Linda, när började du driva kampen? Det finns ett tydligt före och ett efter. Året var 2013, jag var 33 och jag och min kompis Sara hade gått runt på stan och shoppat lite. Vi gick in i en butik i Stockholm, och en känsla slog mig så fort jag klev innanför dörren: Här passar jag inte in. Här inne finns ingenting i min storlek. Sara pekade på olika plagg och sa att de vore fina på mig och då sa jag det till henne: Jag är för tjock för att kunna handla här. Eller, då hade jag inte börjat använda mig av ordet tjock, då sa jag stor. Jag är för stor för att handla i den här butiken. Nu tänker jag på ordet tjock som vilket beskrivande ord som helst. Lång, smal, kort, tjock. Jag lägger ingen värdering i det ordet. Om andra gör det så är det deras problem. Jag minns att Sara sa: Men det är ju inte fel på dig, det är fel på dem. Då började jag skriva om det här. Om diskrimineringen. Att kläderna knappt har storlekar upp till 42. Att pluskollektionen bara finns i en undanskuffad del i ett hörn. Jag fick förklarat för mig att det inte finns pengar i det, att de större plaggen inte kommer sälja. Men grejen är att det visst finns pengar att hämta där. Undersökningar visar att 30% av Sveriges kvinnor har över storlek 44. Ändå var, och är, utbudet minimalt. Man började ju fråga sig själv om man var värd att vara med. När började du tänka i termer som body positive? I och med detta började jag upptäcka plus size-communityt. Jag följde många amerikanska bloggare som klädde sig jättefint. Och det var i den vevan som jag själv började kalla mig plus size, vilket var en helt ny värld för mig. Tidigare hade det varit ångestfyllt att klä på mig varje dag, för ingenting passade ju egentligen, allt jag köpt var för litet. Men så började jag gå och titta på kläder på plus size-avdelningen och insåg att jag kunde ha allt. Och plagg kunde vara för stora! Då kände jag att jag var med igen. Mötte du motstånd när du skrev om de här sakerna? På den tiden fanns det ju inte så många som pratade om det här i Sverige. Nu har ju body positivity blivit en grej. Det finns många profiler som tar den fighten på Instagram, typ Cassandra Klatzcow, Ebba Nilsson och Gabrielle Chellig. Men då var vi bara några stycken, och jag fick väldigt mycket hat i form av kommentarer på blogg och facebook. En kommentar jag fick återkommande var: ”Du kostar samhället pengar.” Jag har inte kostat samhället en krona mer på grund av min övervikt. Jag har däremot kostat samhället pengar på grund av psykisk ohälsa. Och så många unga tjejer som mår dåligt på grund av sin självbild kostar nog bra mycket mer än vad övervikt kostar. Och så finns det ju de som säger: ”Det är faktiskt jobbigast för oss som är smala och långa”. Ja, det är säkert jättejobbigt att vara smal, men du passar åtminstone in i samhällsnormen. Du har aldrig blivit utskrattad i en butik, för att de inte har plagg som du får på dig. Och även om du har fått höra att du är en planka eller liknande i skolan, så är du ändå bra mycket mer accepterad i samhället som vuxen än vad tjocka människor är. Jag uppfattar dig som väldigt stark i detta, men jag vet hur svårt det är att helt och hållet trycka undan den normativa kroppsbild som samhället konstant matar en med. Kommer det någonsin ikapp dig? Ja. Precis som att man kan tvivla på en partner eller på en kompis, så kan man tvivla på sig själv ibland. Och det är okej. Det kanske också är ett orealistiskt mål att tänka att man alltid ska tycka att sin egen kropp är fantastisk? Det kanske räcker att känna så till och från. Jag har blivit dissad av män på grund av min storlek. Jag undviker att dejta för att det är en jobbig grej. Och det är möjligt att det kommer bli lättare framöver, att jag kommer känna mig säkrare i mig själv, men just nu är det lite status quo. I vilka situationer känner du dig som starkast i dig själv? När jag känner mig kompetent. När jag står framför folk och föreläser så vet jag vad jag pratar om, och jag vet att folk har kommit för att lyssna på det jag kan. Då känner jag mig oövervinnerlig. Men också när jag är med att människor som jag vet älskar mig oavsett vad. Så känner jag ofta med min lillasyster. Vi kan ligga nära, mysa framför teven och pilla varandra i håret. Med henne känner jag mig stark. Jag bara finns. Så låt mig bara finnas. Jag är med i teve, jag står framför folk och föreläser, jag är till och med halvnaken i din blogg! Det känns som en del av kampen att göra sådana saker, men också en vinst för mig personligen. Såhär ser jag ut, och det är fine. Jag finns inte till för att någon ska bedöma mig. Jag bara finns. Så låt mig bara finnas. För att handla behån jag har på mig från, gå till Sloggi via Timarco.se. För att handla underkläderna Linda har på sig, gå till Triumph via Timarco.se. Genom att ange FloraSloggi i kassan får du 20% rabatt. Erbjudandet gäller fram till den 15 oktober. Linda. <3 Annonssamarbete med Sloggi & Triumph.
