Känner ni till Clowner utan Gränser? Jag har varit månadsgivare till dem i många år! Kanske sju, åtta? Blev stannad av en person på gatan, en dag när jag skämdes över min egen privvade situation. Var så att säga tillgänglig. Hon berättade om deras verksamhet*, och jag skrev under förmuläret. Är glad för det. Häromveckan skrev Clowner utan Gränser till mig och frågade om jag ville uppmärksamma deras nya projekt. Klart jag vill. Som ni vet är fler människor än någonsin på flykt i världen. För tjejer som tagit sin tillflykt till Sverige är situationen svår och många lider av stress, ångest och oro. Listen up! är ett projekt, initierat av Clowner utan Gränser, som syftar till att låta tjejer på flykt få en plattform för att berätta sin historia och förmedla sina drömmar. Jag tror, som ni vet, på kraften i berättandet, och lika mycket på kraften i att lyssna och ta till sig. Det här är Marziehs historia: "Jag flydde från Afghanistan november 2015 tillsammans med min mamma och småsyskon. I Afghanistan dödade talibanerna mina kusiner och morbröder och dom var även ute efter min pappa som var politiskt aktiv. Vi tänkte först stanna i Iran men valde att fly vidare pga. afghaner har inga rättigheter i Iran. Sverige var inte målet från början, vi ville bara bo någonstans i trygghet. Smugglare tog oss från Iran till Turkiet. Vi var 15 personer som åkte i en liten bil i över 18 timmar. Kände mig som ett får. Jag luktade illa. Vägen var stenig och skumpig och föraren körde fort. Var rädd att bilen skulle kantra. Var väldigt rädd hela tiden. Den sista biten promenerade vi i tio timmar gick vi tills vi kom till turkiska gränsen. Där var vi över 100 människor som gömde oss i skogen. Vi var i Turkiet i fem dagar. Där träffade vi en smugglare som skulle hjälpa oss till Grekland. Det första försöket misslyckades. Polisen kom och vi sprang så fort vi kunde. Jag var hela tiden så rädd att tappa bort min familj. Vid andra försöket lyckades vi lämna Turkiet i en gummibåt. Vi var 60 personer i en båt gjord för tio. Smugglaren bröt sitt löfte och följde inte med oss i båten, han knuffade bara ut oss i havet. Ingen av oss hade någonsin kört en båt förut. Ingen visste vart Grekland låg. Mitt på havet slutade motorn fungera. Vi såg inte land åt något håll. Jag tänkte att vi kommer dö här. För första gången i mitt liv var jag så rädd att jag bad till gud – jag är inte religiös men jag bad till gud om att bara få dö. Vi fick igång motorn och kom på något sätt fram till Lesbos. När vi närmade oss land började fler män göra hål i båten med knivar. Dom sa att grekiska polisen annars skulle kunna skicka oss tillbaka med samma båt. Vi kom fram till ett flyktingläger. Det var många volontärer överallt och det var den bästa känslan i hela världen – att se människor från hela världen som kommit för att hjälpa till. Vi var på Lesbos i fyra dagar. Det regnade konstant. Min lillasyster slutade prata. Hon var som en död person. Död vid fyra år. Sen fortsatte vi fly vidare genom Europa. Jag ville bara komma någonstans där det är tryggt, till ett land som respekterar kvinnor. Jag kom till Sverige när jag var 19 år. Ensam. Resten av familjen fastnade i Tyskland. Dom sa att dom skulle komma efter men så stängde Sverige gränserna. Dom sa att det bara skulle gälla i tio dagar. Så blev det inte. Dom är stängda än. Mina första två veckor i Sverige hade jag ingen telefon så jag kunde inte ringa min familj. Jag var 19 men kände mig som ett barn. Det var första gången jag var ifrån min familj. Jag kände mig så ensam. Alla tittade på mig. När jag kom till Sverige var jag först i Malmö, sen Dalarna, sen Stockholm. I Dalarna var vi sex personer med olika bakgrunder och trauman som bodde hopträngda i ett litet hotellrum. Sen fick jag hjälp av en kvinna jag träffat i Lesbos och fick flytta in i ett kollektiv i Axelsberg. Om en är asylsökande och har eget boende får en 1800 kr i månaden av Migrationsverket. Ofta gick jag hungrig. Jag vågade inte be dom andra i kollektivet om hjälp, hade redan fått nog i och med boendet. Utan svenskt personnummer får en inte plugga. Jag ville verkligen lära mig svenska och fick tips om Röda Korsets språkcafé i Skärholmen. Ofta kunde jag inte åka dock får jag hade inte råd med ett SL-kort. Jag väntade på uppehållstillstånd i 1,5 år. Då fick jag ett tillfälligt som gäller i tre år. I maj går det ut. För att lyckas få ett permanent uppehållstillstånd måste jag ha ett deltidsjobb när jag ansöker. Det har jag idag. Jag jobbar med bokföring samtidigt som jag pluggar men egentligen skulle jag vilja göra film och söka till Stockholms Konstnärliga Högskola. Jag kämpar på. Min familj i Tyskland har fått det sista avslaget. Jag vet inte vad som kommer hända dom." – Marzieh Kheir Khah. Se hela filmen här: *Clowner utan Gränser är en ideell organisation som arbetar runt om i världen med barn och unga som växer upp i krig, på flykt, på gatan, lever i bordellområden, sitter i barnfängelser, eller befinner sig i andra kriser. Professionella clowner, cirkusartister, musiker etc. donerar sin tid och talang och turnerar till dessa platser för att sprida skratt, lek och hopp. De sätter upp föreställningar och håller i workshops med barnen för att ge dem en paus från all oro, skapa nya glada minnen och hjälpa dem tillbaka till den barndom de ofta förlorat av allt kaos. Vi kan sätta upp hur många globala mål vi vill, skriva under agendor, konventioner, lova en bättre värld. Men så länge vi inte lyssnar på de drabbade, kommer vi inte nå en fredlig, hållbar och jämställd framtid. Projektet Listen up! är framtaget av Clowner utan Gränser i samarbete med What Took You So Long? och har finansierats av biståndsmyndigheten Sida. Ansvaret för innehållet är uteslutande Clowner utan Gränsers. Här kan ni läsa mer om kampanjen.
