För ett par veckor sedan intervjuade Baaam, i samarbete med Sloggi, mig om självmedvetenhet. Såhär blev det. När blev du självmedveten kring dig själv och din kropp? Alldeles för tidigt. Jag minns att mamma köpte jazzbyxor till mig att ha på danslektionerna och på gympan i skolan. Glansiga, utsvängda och väldigt tighta byxor. Jag skämdes över mina lår. Så jag lånade pappas T-shirt som gick ner till knäna, som en klänning. Jag var nio år. Jag har haft mycket acne i perioder. Både på gymnasiet men också efteråt. Bölder som gjorde ont när jag lutade mig bakåt på stolen, knottror som ingen concealer kunde täcka över. Jag drömde om att kunna ömsa skinn, som en orm. Jag tänkte att om jag bara fick slät och matt hy, då skulle jag aldrig klaga på mig själv igen. Acnen försvann, men hittade andra saker att klaga på. Blir man någonsin kompis med sin egen kropp? För mig går det i perioder. När jag gick på högstadiet blev jag ofta kallad konstig. Då var det jobbigt. Men i efterhand förstår jag att det var för att jag inte betedde mig så som tjejer förväntas bete sig. Jag tog plats, sade emot, skrattade högt och klädde mig i kläder jag hittade i utklädningslådan. Idag kan jag se att konstig är något positivt. Det är modigt. Psykiskt så tror jag att min självmedvetenhet har växt fram de senaste åren, när jag jobbat mer med sociala medier, blivit ifrågasatt (det är bra!), gått i terapi, brutit upp och startat nytt. Jag vill förstå mig själv och mina medmänniskor, därför funderar jag mycket på varför vi gör si eller så. Kanske ibland för mycket. Antagligen. Självmedvetenhet är en tillgång, men det kan också göra oss isolerade i oss själva. Hur gör du för att känna dig självsäker? Jag vet inte om jag är så självsäker. Jag känner mycket ängslan. Men en viktig del är att umgås med personer som får en att känna att man är bra som man är. Då man kan släppa självmedvetenheten och säga vad som helst, skratta hur som helst, se ut hur som helst. Och jag har sådana personer i min närhet. Jag kan vila hos dem. För mig handlar självsäkerhet mycket om att våga prata om det som tynger mig, våga berätta öppet om skamliga situationer och släppa in folk i mitt huvud. Jag kan se att för varje tillfälle som jag berättar om något pinsamt eller tungt, så blir det lättare att prata om det nästa gång. Och när jag får ventilera saker och inte bära runt på dem i tystnad, så kan jag lättare hantera mig själv. Det är svårt att tycka illa om sig själv när man är stolt Det är svårt att tycka illa om sig själv när man är stolt. Därför försöker jag ta tag i problem, vågar konfrontera, vågar gå i terapi när jag känner att jag inte kan resonera fram lösningar själv. Och så försöker jag vara en så bra vän och medmänniska jag kan. Ibland går det åt helvete, men oftast går det ganska bra. Vad tänker du kring att vara en kvinna i Sverige 2017? Jag har en kropp som på många sätt faller inom mallen för en normativ kropp. Jag är vit. Jag är smal. Jag har skönhetskapitalet att låta håret växa under armarna, att gå med håriga ben. Jag kan omöjligt tala för alla kvinnor. Men jag tänker ofta på kvinnor som bonsaiträd. Vi placeras i små trånga krukor, och sedan förväntas vi växa på ett visst sätt. Vi tuktas och beskärs och får aldrig spreta. Jag vill placeras i bördig gjord, jag vill gödslas, jag vill ha plats att bilda rötter. Jag vill placeras i bördig gjord, jag vill gödslas, jag vill ha plats att bilda rötter. Jag vill bära frukt och blomma och bli skrovlig och hård. Jag vill tappa mina blad och få nya. Jag vill växa stort och fritt. Feminismen har hjälpt mig att förstå att det är samhället som är problemet, inte min kropp. Men ändå sker en konstant dubbelbestraffning. Som feminist får man inte tycka illa om sin kropp, men samtidigt lider många av ätstörningar i tysthet. Man ska kunna käka vad man vill men samtidigt vara smal som tjejerna i de skandinaviska varumärkeskampanjerna. Man ska titta in i kameran med en pizza slice i handen och vara lite härligt ”obrydd”, men samtidigt ska kläderna hänga löst från axlarna, som om kroppen vore en galge och inte ens främsta redskap. Men det är klart att det också är härligt att vara kvinna i Sverige 2017. Jag känner stark tillhörighet med andra som definierar sig som tjejer och ickebinära, känner mig backad, känner att folk sällan lägger armarna i kors eller himlar med ögonen. Jag upplever att folk bara blir öppnare gentemot varandra. Vågar visa sig sårbara. Men kanske är det en rent subjektiv bild. Jag hoppas att det inte är det. Som författare och offentlig person, hur jobbar du för att stärka unga kvinnor idag? Jag vill skriva och prata om tjejer som vågar vara just konstiga, som gör fel. Just nu skriver jag på min andra roman och där är prestationskrav en central del av handlingen. Jag vill fördjupa mig i det temat. Hur pushar man någon i rätt riktning, men utan att pusha personen över kanten? Jag har, tillsammans med Frida Vega Salomonsson, drivit podcasten Flora & Frida i två år, och den har gått ut på att prata om sådant som folk inte pratade om när vi var tonåringar. Om depression och gynekologbesök, framtidsångest och psykisk ohälsa. Förhoppningsvis kan de som lyssnar känna igen sig i vad vi pratar om. Jag har förflyttat mina gränser långt fram och tycker inte att något är särskilt läskigt att prata om längre. Jag skulle vilja fråga dig som läser: Hur jobbar du för att må bättre i dig själv, psykiskt och fysiskt? Är det någon viss person du ser upp till, eller något knep du tar till? Någon tanke du tycker känns stärkande, som en slags mantra kanske? Skriv supergärna en kommentar här nedan så sammanställer jag några av dem i ett inlägg framöver. Ni brukar vara så förbannat kloka. Och jag tror att vi behöver den här peppen. <3 För att handla underkläderna jag har på mig, gå till Timarco.se och få 20% rabatt. Min Bh är Wow comfort P och trosorna är Wow comfort hipster. Båda från Sloggi. Uppge FloraSloggi i kassan. Erbjudandet gäller fram till den 15 oktober. Annonssamarbete med Sloggi.
