Jag valde en ny bok från högen vid min säng igår. Behövde en paus från skrivandet och ställde mig upp, läste orden högt. Tycker om att göra det med poesi. Jag blev så himla tagen av White Monkey. Vankade av och an i köket, läste. Lutade mig då och då mot köksbänken och upprepade meningarna för mig själv. Adrian Perera skriver om en mor från Sri Lanka som måste lämna sitt språk och sitt land för att flytta till Finland. Om mannen hon träffar där, och barnet hon föder. Om mormodern som blandar ihop och virrar bort sig. Om att trösta sina vita vänner för deras dåliga samvete, skämmas för sina föräldrar och skämmas för att man skäms. Om att fylla en ”nisch” i sitt skrivande bara för att håret är mörkare, hyn brunare. Om att aldrig komma ifrån frågan: ”ser du dig själv som finländsk?" Oerhört bra. Magknip. Rättfram och drabbande.
