Jag har läst mycket den senaste veckan. Läst och läst. Knappt gjort annat faktiskt. Tänkte dela med mig av två favoriter. Manhattan av Zara Kjellner Zara och jag har känt varandra i sex år. Vi pluggade skrivande tillsammans och har hängt ihop sedan dess, läst varandras texter, suttit intill varandra och skrivit. På så vis har Manhattan funnits nära mig i flera år. När Zara berättar en anekdot är det ofta så bisarrt eller vackert att jag stannar henne och säger: du skriver väl ner det där? Manhattan handlar om Sonia. Hon är upptagen med att försöka förstå sin plats som kvinna. Hon kommer inte ifrån känslan av att hon plockas isär och fylls upp. Genom korta prosalyriska scener färdas vi mellan Kungliga biblioteket, Karolinska, Lindex och sexklubben Manhattan. Genom kött och sammet. Där, i Stockholm, finns Diego som vill forma henne, där finns vännen Emanuel, som hon vill byta hud med, de leker med varandra som djur, men han vill alltid ha mer. Och där finns Olga, hennes mor, som lider av kronisk smärta och som hela tiden ringer. Jag tänker att det är en berättelse om att bli till i någon annans händer, behovet av närhet. Behovet som ibland ändrar skepnad till tvång. En pärla till bok. Ett eget universum fyllt av vassa dragkedjor och köttiga ingångar. Jag tycker speciellt om porträttet av Olga. Trots att Sonia gör vad hon kan för att frigöra sig, så är blicken på henne så öm. I Manhattan går ingen fri, alla är sammantvinnade med varandra. Konturer av Rachel Cusk Ja då var det dags för även mig att läsa den första delen av den hyllade trilogin (där även Kudos och Transit ingår). Faye tillbringar en vecka i Aten för att undervisa på en skrivkurs. Konturer är en berättelse uppbyggd av andras berättelser. På så vis helt egen i sin romanstruktur. Faye lyssnar på Stolsgrannen, kollegan, eleverna och vännerna. I dessa berättelser, ofta långa monologer framträder lyssnaren, Faye, själv. Men bara skärvor av henne. Hon saknar sina barn, hon har lämnat något bakom sig, hon är författare. Ungefär det vet vi. Och hon har slutat värdera om hon ogillar eller gillar människor. Kanske är det därför hon lyssnar så bra. Rachel Cusks språk är så fyllt av detalj och närvaro. Aten tecknas fram så tydligt att det känns som att vara där, i trafiken, på restaurangerna, i en båt på havet. Och alla karaktärer känns också högst verkliga. Jag ska inte påstå att jag hängde med i alla resonemang (det var ungefär som när jag läste I Love Dick, jag ba, eh, nu tappade du mig), men jag tyckte så mycket om de personporträtt Cusk skapar. Jag ser så mycket fram emot att läsa del två och tre. Jag vill in i Fayes blick igen, vill se med hennes ögon, lyssna med hennes öron. Har ni läst dessa? Vad tänker ni om dem? Har ni boktips till mig?
