Den här hösten är det tio år sedan jag romandebuterade. Ett helt decennium har gått. Nu håller väl Stortaxi på att köra om Stanna i läsarsiffror, men fram tills alldeles nyligen har Stanna varit den av mina böcker som flest personer har läst. Jag skrev boken under tiden jag pluggade skrivande på Jakobsbergs folkhögskola och Ölands folkhögskola. När manuset var klart skickade jag det till ett antal barn- och ungdomsförlag. Bonnier Carlsen antog det. Där jobbade jag med förläggare Kaa Lemon och redaktör Karin Hammarqvist, vilket var otroligt kul och fint. Jag träffade Kaa på bokmässan förra helgen och fick den längsta av kramar ❤️ Stanna är en berättelse om kärlek, vänskap och sorg. Ester är runt 20 när hon träffar Eli och de blir tillsammans. Ganska snart märker hon att han är distanserad och undflyende och det uppdagas så småningom att hans mamma Katarina – som Ester har en personlig relation till genom jobbet – är svårt sjuk i ALS. Denna fruktansvärda sjukdom som låser in en människa i hennes egen kropp.Boken handlar om den kärlek Ester känner för Eli och hans familj. Men den handlar också om det kval som hon står inför. Hon längtar ut i världen, som alla andra i hennes ålder som nyss har tagit studenten (som hennes bästis Hanin!), men den nya situationen gör att hon blir kvar på hemmaplan. Och framförallt vet hon inte hur hon ska räcka till för Eli, som blir allt mörkare.Ska hon stanna i relationen, eller kan hon lämna den? Titeln syftar också på att man, när någon insjuknar på det sätt som Elis mamma gör, vill få tiden att stanna. Det här är en YA-bok (young adult). En coming of age. En roman jag skrev mellan att jag var arton och tjugo år gammal. Boken recenserades bland annat i DN, vilket såklart var jättestort för en debutant. Den fick mestadels fina ord men kallades också sentimental. Och ja, visst märker man att det är en artonåring som har ansträngt sig för att formulera sig vackert. Och även om den är skriven i en tid av t-shirtfeminism och girl power (i baksidestexten står det att boken är en hyllning till systerskapet 🥹) så känner jag att den också bär på något som känns, och är, sant. Det är svårt att vara ung och plötsligt bära mycket ansvar. Att tidigt i livet möta sjukdom och död. Och allra svårast är det såklart att förlora en förälder. ALS är en genomvidrig sjukdom som jag, likt Ester, har sett på nära håll. Ofta tänker jag på den finurliga, varma, roliga personen jag hade lyxen att lära känna, som sedan insjuknade och dog. Vilket stort hål han lämnade efter sig. När Stanna kom visste jag inte mycket om förlagsvärlden. Nu vet jag att man aldrig vet hur det ska gå för en bok. Man vet inte om man kommer bli recenserad eller upplockad i media. Man kan få ett mail där det står din bok kommer makuleras.Men med Stanna fick jag gästa tv, göra bokmässa och åka runt mellan olika städer och prata om boken. I efterhand tänker jag att det var lite sjukt att jag var så ung och satt och pratade i olika fåtöljer och soffor. Men det var också fint, och kanske betydelsefullt, att avståndet mellan mig och ungdomarna jag mötte var så litet. Och när man är 21 tror man ju att man är vuxen. Och det är ingen liten sak att skriva en roman. Nu kommer några bilder från releasefesten jag hade i september 2016. Vi höll till på Bar Hommage. Folk bar hatt? Hade lila/superblonderat/gråtonat hår? Man fick röka på uteserveringen och jag vill minnas att jag var så himla, himla glad. Ack, ungdomen.Tut tut och grattis till Stanna 10 år! Någon som läst eller?
