Ibland när jag skriver om dejtande och längtan efter närhet så får jag kommentarer likt denna: Jojo: Singel behöver inte vara ett undantagstillstånd, livet går inte ut på att bara jaga efter tvåsamheten utan på att ha roligt i livet oavsett om en har en partner eller inte. Tiden som människa på denna jord är så mycket mer väsentlig än tiden som en i ett par. Läs Nuckan av Malin Lindroth för perspektiv. Kram En fair kommentar. Den provocerade mig som fan med sin uppläxande lev ditt liv såhär-ton. Men jag kände mig också träffad – något som är minst lika provocerande. Det som nämns i kommentaren är inget nytt under solen, jag har det ju hur fint som helst även när jag är singel. Jag trivs med min tillvaro. Jag älskar min familj. Mina vänner. Men. Jag längtar samtidigt efter att bli kär i någon, som också är kär i mig. Jag lägger mig platt här. Jag älskar tvåsamhet. Jag älskar att totalt gå in i en annan människa. Skapa ett vibibliotek med sammanslagna preferenser. Det kan vara en pastasort båda tycker bäst om. En morgonritual som formas fram: jag duschar, sen kommer jag tillbaka till sängen, då kramas vi ett tag när du halvsover och jag är blöt och naken, sen går du och duschar när du har vaknat till. Ett internt språk med skämt och sägningar som ingen annan begriper sig på. Precis som jag tycker om att bli riktigt nära en vän, så tycker jag om att bli riktigt nära en kärlekspartner. Jag vet att jag är indoktrinerad att älska skiten. Men jag älskar än dock skiten. Med det sagt värdesätter jag inte kärleken till en kärlekspartner över kärleken till mina andra människor. Där står jag fast benhårt. Hur som helst. Jojos kommentar. Läs nuckan av Malin Lindroth. Jag gick in på en nätbokhandel. För perspektiv. Kram. Jag beställde boken. Lindroth skriver: "Om jag varit en del av en annan kultur hade jag kunnat levt med ett vidare kärleksbegrepp. Där hade kärleken till familjen, gud, djuren eller stammen kunnat bära mig på ett helt annat sätt. Men nu är jag västerlänning och helt marinerad i tron på att romantisk tvåsamhet är den högsta sortens älskande, själva toppen på relationshierarkin. Väck mig mitt i natten och jag ska kunna säga dig mitt personnummer, mitt stjärntecken och min exakta position i tvåsamhetens kretslopp." För mig är singellivet – åtminstone den första tiden – som att balansera på en tunn tråd mellan att ha otroligt kul och att känna mig otroligt ensam. Det är att leva i ytterligheterna. Kanske har det att göra med att jag levt det mesta av mitt vuxna liv i relationer. För mig är det normen. Jag har helt enkelt inte hunnit vänja mig vid att vara själv. I flera års tid har jag rest iväg på egen hand i perioder. Till San Francisco. Till Lissabon. Till Hälsingland. Haft veckor och månader av egentid. Den självvalda ensamheten är något högst nödvändigt för mig. Men det är den där ofrivilliga ensamheten som skrämmer skiten ur mig. Nuckan handlar om någon som är ofrivilligt ensam och har varit det i nästan 30 år. Hon kommer på sig själv med att ljuga om att hon har barn. Hon märker hur andra låtsas som att hon har det. Om hon inte har en yogamatta under armen så är ensamheten smutsig, utåt sett. "Jag ville prata om mitt ensamliv på samma sätt som paren pratade om sitt, som en genomlevd ensamhet, men fann att väldigt få gick med på den berättelsen". Därför vill hon reclaima ordet nucka. Tvätta skammen ur det, som hon säger. Det är en essäistisk bok om livet utanför tvåsamhetsnormen. Jag hade en klump i magen när jag läste den. Jag tänkte – hjälp, jag vill inte ha det som hon. Och därefter följde skammen över att känna så. Jag tror att alla som läser Nuckan kan få perspektiv på hur det är att bli bemött som ensam kvinna. Hon banar väg för många andra nuckor. Tack Malin Lindroth och Jojo för läsupplevelsen. Till viss del sorgligt och naket, samtidigt rakt, ståndaktigt och insiktsfullt. </3 Någon av er som har läst boken? Vad tänker ni om den? Om tvåsamhetsnormen i stort? (GUD ÄR MAN INTE TRÖTT PÅ ORDET TVÅSAMHETSNORMEN, precis som man är trött på ordet "problematisk"????)
