Mina dagar är långa, lugna. Jag åker tidigt till kontoret om morgnarna, lyssnar på musik, skriver, läser, äter frukost och sedan lunch. Administrerar kurser och skriver blogginlägg. Jag är ofta klar med arbetsdagen innan det börjat mörkna, inte mycket händer i mailinkorgen, så är det alltid såhär års. Förr gjorde det mig stressad men nu är det tvärtom skönt. Jag är så rastlös att jag vill äta upp min hatt, skrev jag till Lukas och Aksel i tisdags. Ska vi ses på en kaffe? Mycket praktiskt att ha kompisar som också är flex och kan träffas på eftermiddagen. Vid femtiden gick jag till gymmet och sprang fyra kilometer. Lyssnade på Kungen av Nostratien i 1,3 x hastighet. Går inte att lyssna på någon som pratar långsamt när man springer. Johan repade med sitt band så jag var ensam hemma. Duschade, lagade pasta puttanesca och kollade Gilmore Girls. Vill bara se klart det nu? Så blev det onsdag. Gick inte byxlös utan hade på mig favoritjeans och mjuka tofflor. Läste ut Farväl till Panic beach. Sara Stridsbergs senaste roman som behandlar ämnen hon brukar vidröra i sina böcker: missbruk, psykisk sjukdom, familj, kärlek, sorg. Huvudpersonen Nina ritar upp ett slags släktträd där alkoholismen går genom generationerna. Där vissa försvinner medan andra lämnas kvar. Sara Stridsberg är ju känd för sin drömska, suggestiva, nästan kitschiga berättarstil. Det hade kanske kunnat bli lite too much om det inte vore för karaktärsporträtten hon målar fram. Jag ser dem framför mig. Jag ser Matti, Ninas långa, bullriga alkoholiserade pappa och lilla Eddie, Ninas halvsyster, som dör för ung. Det finns en akut sorg runt Eddie som känns genom hela boken. Huvudpersonen Ninas blick på de trasiga människorna runtomkring henne är plågad, men alltigenom kärleksfull. Jag blev djupt berörd av romanen.En annan sak. Har alltid varit förtjust i hur Stridsberg skildrar Stockholm. I den här boken befinner vi oss på Essingen, Berzelii park och Chinateatern, Kungstornen på Kunsgatan och då och då på Panic Beach – en strand familjen åker till. Hennes skildringar av de långa dagarna vid havet är fenomenala. Solen sjönk snabbt bakom träden på andra sidan udden, ljudet av ännu en ölburk som öppnades intill mig, den var till mig, och de sista havsfåglarna flög som på kommando över himlen, ljudet av tusentals vingar var allt som fanns en liten stund. Jag drack och stoppade en kassett i min spelare och satte på mina lurar och en mild värme fyllde mitt bröst, den där känslan av tidlöshet är förvillande lik kärlek, tyngden och lättheten i kroppen, känslan av att sväva, ögonblickets totalitet. Sara Stridsberg bor förresten också i Gröndal. Ett stenkast från vårt hus faktiskt, uppe på kullen. Jag har aldrig sett henne, hon är som ett mystiskt väsen vars närhet jag bara kan förnimma.
