Läste ut Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström idag. Låg i sängen här på landet, regn utanför fönstret, Isak som somnat till och andades varmt mot min arm. Min Isak alltså. Inte berättelsens Isak. Boken börjar med en bilolycka. Isak dör och Elisabeth blir kvar. På sjukhuset börjar hon skriva ner deras historia. Hur den började och hur allt ledde fram till olyckan. Också livet innan honom, livet på Gotland. Vad jag gillar med boken? Först språket. Ahlström hittar på egna ord hela tiden, ord som ändå känns självklara. Jag skulle vilja se en screenshot ur hans worddokument, för jag kan tänka mig att det är rödmarkerade ord överallt. Jag tänker mig att den här boken är väldigt svår att översätta, inte bara på grund av orden utan även på grund av meningsuppbyggnaden, rytmen som nästan är som en besvärjelse. Jag ville skriva när jag läste den. Också handlingen är spännande. Jag måste erkänna att jag visste hur boken skulle sluta. Inte för att handlingen var för förutsägbar, utan för att vi hade bokklubb i veckan och jag hade inte hunnit läsa ut den tills dess. Så är det ibland. Men vi pratade om boken länge! Det fanns många saker att diskutera: stalking (Alexandra berättade att en stalker ofta får offret att själv vilja ta den första kontakten med förövaren), "kvinnlig hysteri" och hur kvinnor inte söker hjälp för sin psykiska ohälsa i rädsla för att bli kallade galna, sexuellt utnyttjande, klassförakt, svartsjuka och vad den gör med oss. Och kärlek som kan göra en gränslös. Av Book Club Babes fick boken ett medelvärde på 4 poäng av 5 möjliga. Kanske att de romantiska, liksom utbroderade, kärleksbeskrivningarna hade kunnat hållas tillbaka lite, för att lämna mer åt läsaren att fylla i själv. Det är väl ungefär det som fick mig att inte ge boken 5 pinnar, utan i stället 4,5. Även Ahlströms förra bok, Ett liv för lite, är en av mina favoriter. Läs dem båda.
