Tisdagen förra veckan började med att min mamma var i direktsänd teve och pratade om sin bok Min skogsträdgård : i silande ljus och vandrande skugga. Så konstigt att se en förälder på teve, med studiosmink och mygga. Alltså förstå mig rätt, mamma var jättebra, men det går emot alla mina föreställningar om i vilka rum hon ska befinna sig. Jag hade varit sekundärnervös kvällen innan: Men jag kunde pusta ut, för hon skötte det förstås galantus. Mitt i sändningen knackade det på min dörr. Jag kutade dit, det var Postnord som kommit. Jag skrek MIN MAMMA ÄR PÅ TEVE till brevbäraren, plitade ner en signatur och kutade tillbaka till teven, utan att ens stänga ytterdörren. Därefter åkte jag till kontoret. Såg ut såhär. Hängde med Pål, som ju hyr Saras kontorsplats för tillfället, och labben Archie som nyligen opererat bort en tumör. 💔Allt har gått bra som tur är. Men mest arbetade jag med min text. Det blev hagelstorm. Ånej, tänkte jag, inte idag av alla dagar. För 16:30 befann jag mig här! I Kummelnäs hos min mamma och styvpappa. Med det här gänget: Yrsa, Johan, Pia och Sara. Mammas stora dag fortsatte: hon hade nämligen releasefest för boken. Så stolt över vad hon har åstadkommit. Och roligt att få vara med på ett litet hörn, i form av att ge textrespons. Det är Sara som har gjort den fenomenalt fina formen! Riktigt mysig grej att mamma jobbar ihop med en av mina bästisar. Det är förresten Sara som brukar säga de där orden jag skrev till morsan: man är inte proffsig om man inte är nervös. Det brann i eldfat och korgar. Brollan kom. Ja, många kom, men min kamera laddade ur. Sen åkte jag och Johan hem till Elias för att titta på fotbollsmatchen. Sverigeförlusten krävde klapp på kinden. Jag körde fullastad bil tillbaka till Söder och det var första gången jag pruttade runt med kompisar i baksätet. Tut tut!Sedan dess har allt gått i ett. Nu ska jag lägga mig och läsa ut bokklubbsboken inför morgondagens träff. Sayonara bitches.
