I torsdags fick jag ett sms från min förläggare. Hon skrev: Boken hade alltså kommit från tryckeriet. Det var som hon skrev: den fanns. Den finns. Jag gick raka vägen till tunnelbanan. Skickade ett sms till mina kompisar om att jag skulle bli sen. La ner telefonen i väskan när jag åkte från Zinkensdamm förbi Mariatorget till Slussen. Bytte tunnelbana och åkte förbi Gamla stan, T-centralen och Hötorget. Stirrade rakt fram. Åk fortare då tunnelbanejävel. Från Adolf Fredriks kyrka spelade någon en låt på klockspelet som ljöd över hela Sveavägen. Det var ingen psalm, det var något modernare, Queen? Jag undrade vem som spelade. Solen lyste vit mot trottoaren. Jag tänkte på alla gånger jag gått till förlaget med olika pappersbibbor. Version ett. Version två. Version tre. Och nu fanns alltså alla sidor jag skrivit tryckta mellan två hårda pärmar. Att nästan tre års arbete kan rymmas mellan dem. Jag var tvungen att lossa halsduken och öppna jackan. Det pulserade ut i fingertopparna. Jag tänkte på hur sällan folk ler för sig själva i offentliga rum. Man förväntas ha ett neutralt ansiktsuttryck om man promenerar själv. Leenden får bara finnas om någon annan går bredvid, annars tyder det på någon slags galenskap. Eller översitteri kanske. Att det ska vara gränslöst att le. Hur som helst. Receptionisten på Bonnierförlagen räckte över tre böcker, sammanhållna med ett gummiband. Jag tog emot dem. Vågade knappt titta på dem. Jag snärtade gummibandet mot det översta omslaget och gick ut på gatan igen. Böckerna var hårda i mina händer. Jag tänkte att dessa skulle jag kunna slå någon med. Då tittade jag ner på dem. Min andra roman i tre exemplar. Vinklade dem hit och dit för att se hur ljuset reflekterades på de lackade partierna. Drog fingrarna över titeln. Vände på bokhögen och läste baksidestexten. Såg författarporträttet. Där är jag. Jag var tvungen att sätta mig ner på en trappa. En nisch som gömde mig från förbipasserande. Just då råkade Jenny som jobbar på förlaget gå förbi. Hon sa åh, får jag fota det här? Det fick hon. Detta leende är kanske anledningen till att det anses abnormalt att le för sig själv in public. Men oj vad jag snackar. Nu ska jag låta er se boken. Här har vi den! Det är Sara Edström som har gjort omslaget, som ni säkert vet vid det här laget. Ja, det är faktiskt hon som kommit på titeln också. Men det har jag också skrivit om förut. Jag upprepar mig visst. Men baksidan har ni aldrig sett förut. Jag och min redaktör skrev ihop en baksidestext som är väldigt kort, men som ändå rymmer hela berättelsen. Min syster föddes i ett badkar, jag i en säng. Hon i vatten, jag på land. Mina cyklar till simhallen. Hon har cyklat dit varje dag sen hennes storasyster Daria försvann. Och för varje simtag Mina tar i sin systers baddräkt blir det allt tydligare att Daria bär på stora hemligheter. Hålla andan är en berättelse om sexuell makt, prestationskrav och förbundet mellan syskon. De senaste dagarna har jag haft boken bredvid mig. I torsdags var jag i Vagnhärad och pratade om mitt skrivande, och då hade jag både Stanna och Hålla andan i knät. Läste för första gången högt ur den sistnämnda. Det blev så definitivt då. Att jag gör det här nu. Att det inte var en engångsgrej. Nu ska ni få se en så fin grej med omslaget. Kolla försättsbladet i boken: Älskar att det är som att komma rakt in i simbassängen. Och här är första sidan: Får puls av att skriva det här inlägget. Härliga tider. Läs också: Vad min bok handlar om, hur jag fick idén, samt några utdrag Titeln på min bok – och andra alternativ som kom upp Mitt bokomslag! Första gången jag höll i Stanna Boken går att bevaka på Adlibris eller Bokus. Den kommer den 13 maj 2019.
