Läste mycket förra året. Kanske 50 böcker? Började ju plugga littvet vilket bidrog till saken, den där ungefärliga siffran inkluderar ju också pjäser och noveller. Äh. Just antalet böcker på ett år är ointressant, mer intressant är vilka läsupplevelser som var starkast, betydde mest. Jag skulle kunna skriva om fler böcker än såhär, men har valt att begränsa mig till sju stycken. Sju fempoängare. Jane Eyre av Charlotte Brontë Ni känner nog till den här gotiska romanen som publicerades 1847, men har ni läst den? Göre. Boken skildrar Janes liv, från barndom till att hon är vuxen, självständig. Från hemska förhållanden hos elaka släktingar till att hon blir guvernant hos mystiska sexiga grumpy mr Rochester, som bor på det gammalt godset Thornfield Hall. Hon förälskar sig i honom. Men vad är det han döljer? Jane Eyre är skriven som en självbiografi. Jagperspektivet gör att man kommer nära Jane och får ta del av hennes innersta tankar och känslor (vilket var relativt nytt då, speciellt utifrån en kvinnas perspektiv). Det som drabbar mig mest är Janes strävan efter att bli respekterad som en jämlike. Hon möter motstånd genom hela boken, men förblir rakryggad: "Tror ni att jag kan stanna här när jag inte är någonting för er längre? Tror ni att jag är en maskin, ett föremål utan mänskliga känslor? Att jag står ut med att man rycker ifrån mig mitt brödstycke och tömmer min bägare på varje droppe levande vatten? Tror ni att jag inte har hjärta och själ därför att jag är fattig och obetydlig och liten och oansenlig? Ni tror fel! Jag har lika mycket själ som ni – och minst lika mycket hjärta." Jag kände så mycket när jag läste den här. Kär när hon var kär. Rädd när hon var rädd. Lycklig när hon var lycklig! Är mycket taggad på att läsa parafrasen Saragassohavet av Jane Rhys, som vänder på steken. Mördarens mamma av Ida Linde Mördarens mamma handlar om Henrietta, vars son dödar en människa och hamnar i fängelse. I besöksrummet träffar hon Grace, som också har en son som mördat någon. I den gemensamma sorgen försöker de mötas. Mördarens mamma är en kärlekshistoria. Det är en berättelse om kärleken till ett barn som växer ifrån en. Men också, tänker jag, en bok som ställer frågorna: Kan man älska den som mördat någon? Kan man sörja den som fortfarande lever? Är det moderns fel att barnet mördat? Boken är skriven i kortare textsjok och pendlar mellan att kännas fullt realistiska och drömlika. Vad är sanning och vad är inte? Friläge av Yrsa Keysendal Anna och Linda växer upp på samma gård. De är båda ensambarn, till ensamstående föräldrar, och växer därför upp i en nästan syskonlik relation. Där makten hela tiden skiftar mellan den ena och den andra, i barndomen och upp i tonåren. De räds inte att vara elaka mot varandra, för de kan ju ta varandra för givna. Länge är de barn utan skuld. Tills de inte är det längre. Något händer och Anna och Linda splittras. I bokens tredje del sitter Anna i en bil, trycker plattan i mattan, och kör utan mål längs Sveriges vägar. Varje gång får jag en klump i halsen av läsningen. Den ligger där och trycker i halsen. Det är något med Yrsas språk, de släpper in läsaren precis så mycket att man känner sig förtrolig med berättarrösten, samtidigt som att Anna och Linda bär på hemligheter som vi får gissa oss till. Alla personer som figurerar i den här boken är så egensinniga och tack vare deras osympatiska drag så blir de också så älskvärda. De vill bli sedda, älskade, förstådda och förlåtna. Ja. På många sätt tänker jag att boken handlar om förlåtelse. Boken har ett otroligt driv, på samma gång som man vill stanna upp på sidorna, läsa meningarna om och om igen. Även platserna fastnar i mig. Flickornas sovrum som ligger vägg i vägg, vilket gör att Anna kan höra Linda knulla. Piratnästet Outer banks. Dragon gate där Anna hetsäter svullna mandarinklyftor och sushi till frukost. Och så bilen. Bilen – ett färdmedel, ett flyktmedel, men också en så utsatt plats. Det här är en berättelse som stannar kvar i en långt efter att boken är utläst. Fylld av kärlek och sorg. Björnkvinnan av Karolina Ramqvist Något besynnerligt och fruktansvärt hände 1542: En ung fransk adelskvinna, Marguerite de la Rocque de Roberval, dumpas på en främmande ö. Där står hon på stranden, i världens största estuarium, och ser skeppet hon kommit med försvinna i horisonten. I Björnkvinnan får man följa författarens forskning om Marguerite. Varför hamnade hon där på ön? Hur hade hon det? Boken är en fläta där vissa delar skildrar Marguerite och författarens forskningsprocess, och andra delar skildrar den tillvaro som författaren befinner sig i privat. Hon mår piss. Nu står ju inte det utskrivet någonstans, men OM författaren i boken är Ramqvist själv, så vet vi ju att hon är tillsammans med Virtanen. Och boken skrevs under metoo. Alltså: kris. Som att vara utelämnad till sig själv på en okänd ö? Ja, kanske. Författaren åker på arbetsresor, en av dem är till Frankrike dit hon tar med sig sin tonårsdotter. Det är rörande hur deras relation skildras. Nu, när jag skriver det här inlägget flera månader efter att jag läste boken, minns jag speciellt de scenerna. Och jag minns att jag tyckte så mycket om hur Ramqvist reflekterar över skrivprocessen. Vi läste femtonhundratalslitteratur i skolan under samma period. Jag hade precis läst utdrag ur novellsamlingen Heptamerón (som är en av texterna författaren ständigt återkommer till i sin forskning), kanske förstärkte det min läsupplevelse. Förmodligen. Men alltså jävlaRRR vilken stark läsupplevelse* jag hade. *lyssningsupplevelse! Den var skitbra som ljudbok! Manhattan av Zara Kjellner Manhattan handlar om Sonia. Hon är upptagen med att försöka förstå sin plats som kvinna. Hon kommer inte ifrån känslan av att hon plockas isär och fylls upp. Genom korta prosalyriska scener färdas vi mellan Kungliga biblioteket, Karolinska, Lindex och sexklubben Manhattan. Genom kött och sammet. Där, i Stockholm, finns Diego som vill forma henne, där finns vännen Emanuel, som hon vill byta hud med, de leker med varandra som djur, men han vill alltid ha mer. Och där finns Olga, hennes mor, som lider av kronisk smärta och som hela tiden ringer. Jag tänker att det är en berättelse om att bli till i någon annans händer, behovet av närhet. Behovet som ibland ändrar skepnad till tvång. En pärla till bok. Ett eget universum fyllt av vassa dragkedjor och köttiga ingångar. Jag tycker speciellt om porträttet av Olga. Trots att Sonia gör vad hon kan för att frigöra sig, så är blicken på henne så öm. I Manhattan går ingen fri, alla är sammantvinnade med varandra. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff Jana har återvänt till Smalånger i Västerbotten där hon växte upp. Hur länge hon ska stanna vet hon inte, Jag var inte en person som stannade. Jag smet så fort något började klistra. En kvinna vid namn Maria har hittats död vid sågen, och Janas bror (som heter Bror) håller på att supa ihjäl sig. Att återvända till hembygden är att rusa rakt in i alla minnen från barndomen. Minnet av hur hon stack en högaffel i sin pappas mage. I Smalånger börjar hon arbeta i hemtjänsten, och så träffar hon John, som drar in henne i sitt liv med våldsam attraktionskraft. Men kan hon lita på honom? Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen. Det är en vindlande berättelse där karaktärerna – som är många – ändå känns helt tydliga, och där de kopplas ihop på oväntade sätt. Och språket. Det fullkomligt lyser. (Uppföljaren Vi for upp med mor var också svinbra, och i vår kommer den tredje boken i serien! Men det här vet ni säkerligen.) Madonna av Sara Villius Den kvinnliga jagberättaren har just fött sitt tredje barn. Hon har inte skrivit på många år och har ont om pengar. Både hon och maken är otrogna. Hon har sökt upp sin gamla skrivlärare för sex. Och närhet. Hon törstar efter den. Villalivet är ensamt och när ska det gå att skriva igen? Boken är skriven i korta stycken som är poetiska och samtidigt konkreta. De gör sig inte till. Jag fick portionera ut boken över en veckas tid, trots att jag hade kunnat läsa ut den på några timmar, för den gav mig ett litet sug i magen som jag inte känt på länge. Avundssuget. Jag vill också skriva såhär. Det tog Villius tio år att skriva boken, och det är på något vis också i respekt mot henne som jag ville läsa den långsamt, långsamt. Jag tänkte läsa om den snart igen. Berätta för mig – vilka är de bästa böckerna du läste 2019?
