28-29 september 2018 Mässhallen, här är vansinnet, här är Göran Greiders glansiga skalp, här är Martina Haags gungade lockar, här är nyckelbanden som slår mot pikétröjor. Jag äter godis från en förläggares privata stash, hon tuggar med öppen mun när hon pratar, hon har en uppriktig blick. Jag och Yrsa lyssnar på Alexa Lundberg och vi dricker kaffe och vi äter chokladboll och vi stöter in i folk i mässgångarna och hur länge är det egentligen kutym att stå kvar och prata innan man kan glida vidare? Yrsa är min bundsförvant i den här världen. Också i andra världar. Moa Romanova sitter på golvet i Kartagos monter. Jag pickar henne på axeln, frågar om hon kan signera sin bok. Det kan hon och hon gör det med svart penna men också rosa och grön. Få personer gör mig star strucked, men hon får mina knän att bli glitterslajm. I Rum för poesi och översättning lyssnar vi på Jonas Gren. Han säger att försommaren kommer som en grön förkylning. Koleka Putuma säger I won’t read to corpses och please feel free to throw a bra on me, men ingen kastar upp en behå, inte ens en strumpa, vi rör oss knappt i våra stolar. Vet inte om vad jag skäms mest för: att hon läser poesi i ett rum fullt av lik eller att jag är ett av de liken. Sju våningar rakt upp i skyn, molnen rör sig stressat över himlen. På teveskärmen står det Flora Wiström välkommen till Gothia Towers. Jag har på mig skorna i sängen, på det där tyget som finns till för att man ska kunna ha på sig skorna i sängen. Ett larm ringer var tionde minut från rummet intill. Kanske ska den personen, precis som jag, dra på sig något anständigt, lägga ännu ett lager kompaktpuder över pannan och ta hissen ner på en förlagsmiddag. Kanske är det Göran Greider. Alla från Bonnier Carlsen åker Lisebergshjulet. Högst där uppe stannar vår vagn och vi ser ut över ett blinkande Göteborg. Beppe Singer börjar fippla på ventilerna i taket, vi behöver kalluft säger han, men ur fläktarna kommer bara varmluft och när någon fipplar med ventiler hundratals meter ovan jord så stiger pulsen. Vi åker fyra varv på raken. Efteråt gungar marken under oss. Vi äter buffé i Wärdshuset. Jag säger till Emelie Novotny: Du kallar din bok en hästbok för att den utspelar sig i ett stall. Min nya bok utspelar sig i en simhall, ska jag då kalla den för simbok? Det är märkligt att Johan föddes i den här staden men att jag fram till för några månader sedan inte visste att han existerade. Jag tar en taxi från Liseberg till en bar jag inte minns namnet på. Taxichauffören märker min okunskap och kör i omvägar. Det blir dyrt. Johan håller båda händer om mitt bakhuvud när han kysser mig. Hans kompisar är ledsna för att de inte fått tag i hummer. Morgonen därpå vaknar vi i ett kolsvart hotellrum. Vi äter det sista av frukostbuffén innan den plockas bort. Jag intervjuar fem ungdomsboksförfattare i Bonniermontern. Tio minuter per person, det är korta intervjuer som ändå har krävt flera dagars förberedelse. Nicole och Yrsa sitter på första raden och lyssnar uppmärksamt. Yrsa köper Elin Eks nya bok, ska ge den till sin lillasyster, Elin skriver ”ta ingen skit” på försättsbladet. Vi går till Scener & Samtal sen. Johannes Anyuru får alla att vända sig om och sätta tungan i kinden. Athena Farrokhzad intervjuar Gloria Gervitz om ett verk som förändrats i fyrtio år. Samma dikt ges ut gång på gång, men i nya versioner. Sedan Adania Shibli om att skriva inifrån Palestina, om att tvinga kärlek på någon annan. Litteraturen är en himmel som fortsätter vidgas ovanför mig. Och så befinner jag mig tillsist i Johans pojkrum. Vi tittar på James Bond på hans teve. Viskar stora ord i varandras öron till ljudet av explosioner och splatter.
