Någon sa en gång att det mest vulgära man kan göra är att lägga ut bilder och videos på sig själv där man gråter (att man över huvud taget tar en bild på sig själv mitt i gråten). Ja men i så fall är jag väl vulgär då. Men det är väl å andra sidan inget nytt. Det här blogginlägget handlar om gråt i förhållande till böcker! Jag tycker att det är så otroligt SKÖNT och FÖRLÖSANDE att läsa böcker som får mig att gråta. Jag njuter av att känna mycket. Även om det gör ont. De här böckerna etsar sig fast i mig. Jag minns dem i flera år efteråt, ofta starkare än jag minns andra böcker. I film finns stråkar för att förstärka sorgliga stunder – men vad är litteraturens motsvarighet till stråkar? Vad är det som gör att man börjar grina? Igenkänning. Att man läser något som träffar rätt just där och då (dvs mycket en tillfällighet). Att man har knutit an till karaktärerna (och gjort karaktärerna beroende av varandra). Språkliga saker som tempo (att läsaren får pausa och verkligen ta in vad som händer). Berättartekniska saker som betydelsefulla tillbakablickar och flashbacks (klassiskt filmgrepp när någon dör eller när några gör slut). Men mer? Vad tänker ni? Här kommer en lista på de sorgligaste böckerna jag vet: Ett litet liv av Hanya Yanagihara Vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude bor i New York och har känt varandra sedan college. Nu är de vuxna och ska på olika sätt lista ut hur det här livet ska levas. En bit in i boken skiftas fokus från hela kompisgänget till Jude. Omtänksamma, intelligenta, gåtfulla, övertygande och halte Jude. Under berättelsen sipprar hans hemligheter fram mer och mer, och som läsare förstår man att han har varit med om något hemskt. Bokens styrka är definitivt hur Hanya Yanagihara framställer vänskap och familjerelationer. Det var som att min kropp fylldes av varm buljong när jag läste om vännerna, även när de gjorde bort sig, sårade varandra, svek. Jag tror att det delvis handlar om att man sällan läser om manlig vänskap på det här mjuka, varma viset. Men också för att Yanagihara språk är så fullt av detalj. Hon mejslar fram sina karaktärer på ett sätt som gör att man tror att man känner dem, att man ska kunna gå förbi dem på gatan. Det är en bok att förlora sig själv i. Och den är oerhört tung, fylld av trauma och sorg, och den stannar kvar i dig långt efteråt. Vad jag älskade av Siri Hustvedt Läste den här boken för sex år sedan, ändå finns den kvar i mig fortfarande. Tänker OFTA på den. Då skrev jag såhär: Siri Hustvedts Vad jag älskade handlar om konstvärlden i New York under 80-90talet och om två familjer som lever sina rätt så vanliga liv tätt inpå varandra. Men så sker en tragedi och allt tar en drastisk vändning. Det blir jävligt sorgligt och senare även o-er-hört spännande. Och runt mig faller världen av Marit Sahlström Läste den här 2016 i ett svep, och grät rakt igenom den. Boken handlar om Ett och hennes syskon Två, Tre och Fyra. Den handlar om att ha en familj i spillror där sjukdom och död lurar bakom varje hörn. Om systrar som slutar äta och blir så magra att de måste sitta i rullstol. Om morföräldrar som ger upp. Och mammor som inte är så starka som en först hade trott. Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin akut insjuknar och måste föras till Karolinska sjukhuset. Vad de först tror är influensan visar sig vara akut leukemi. Barnet, Livia, tas ut med kejsarsnitt och Tom springer i kulvertarna – mellan neonatalen och intensivvårdsavdelningen. Mellan liv och död. Första delen av boken är skriven på ett precist och kliniskt vis, som liksom redogör för den tomhet som Tom Malmquist måste ha känt då. I den senare delen lär vi känna Karin och Tom genom återblickar. Det är en vacker skildring av hur det är att älska varandra ändlöst, trots alla tillkortakommanden. Tänkte under hela läsningen: Vilken tur att Tom fick Livia. Vilken jävla tur. Call me by your name av André Aciman Många av er har sett filmen. Om ni läser boken rekommenderar jag er att lyssna på filmsoundtracket till. Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver. Alltså läs denna. Det gör inget om du har sett filmen först, jag tyckte bara att det var ett härligt komplement att liksom få en direktväg in i Elios huvud. Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist fick sin diagnos ALS samma dag som hon skulle fira sin femtioårsdag. Den här boken skrev hon under sin tid som sjuk. Då jag har haft egen erfarenhet av ALS (som närstående till en sjuk), kändes Ro utan åror i hela hela mig. Jag läste den i ett svep, satt i min soffa och grät tills jag inte hade tårar kvar. Det är en vacker bok. En inblick i en svår sjukdom men också en inblick i ett mänskligt liv. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion Joan Didion är 72 år när hennes man John får en hjärtattack. De har precis kommit hem från sjukhuset där deras dotter ligger i koma, de har tänt en brasa, de har satt sig ner vid köksbordet för att äta. Och då händer det: John faller ihop och dör. Dottern ligger i koma, maken är död och Joan Didion är ensam. Boken följer Joan Didions första år efter dödsfallet. Vi får lära känna John, Joan och dottern Quintana genom återblickar och minnen. Och hela tiden skriver Joan att hon inte vill tänka på allt det som varit. Det gör för ont. Men ALLT påminner om det liv de har haft tillsammans. En gatukorsning, doften av en specifik maträtt, planlösningen i ett hotellrum. Det blir Joan Didions utmaning: Att tänka magiskt för att kanske kunna fungera igen. Det tog Joan Didion 88 dagar att skriva boken. Hon skrev den i ett svep, mitt i sorgeprocessen. På dagen, ett år efter makens död, var boken klar. Ett år av magiskt tänkande är en saklig, plågsam och vacker bok. Den är mer som en dagbok än en roman. Men det är också en varm blick, en lång kram, en viskning: Jag vet hur det känns. Läs den, i synnerhet om du har förlorat någon. Det här är hjärtat av Bodil Malmsten En så outgrundligt sorglig och vacker diktsamling om när någon älskad dör. Läs denna lilla pärla till bok. Helst i ett svep. Helst där du är bekväm med att gråta. Bodil Malmsten kunde skriva på ett så enkelt och självklart vis. Hon är saknad. Och från barndomen och tonårstiden: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell ("Om du dör mamma, då tar jag livet av mig ..." </3) Malin + Rasmus = Sant av Moni Nilsson Brännström (BUTANGAS!!!) The fault in our stars av John Green (tonåringar med cancer som blir tokkära i varandra </333) Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff (en bok från 1907 som mamma högläste för mig när jag var liten – hon bara grät och grät och grät så jag hörde knappt vad hon sa) Godnatt mister Tom av Michelle Magorian (en av de böcker jag läste flest gånger som barn, handlar om Willie som evakueras till den engelska landsbygden under andra världskriget och blir omhändertagen av en farbror, Mister Tom. För första gången i sitt liv får Willie uppleva värme och trygghet. Men så en dag kommer hans mamma och hämtar honom ...) I kroppen min av Kristian Gidlund (blötte nog ner varenda sida i denna bok) Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (AJ mitt hjärta) Vilka böcker har fått dig att gråta? :'(
