Först! RÖRD av alla era hjärtmarkeringar på förra inlägget. Jag är ju tyvärr likeskadad så det gör mig glad in i själen : - ) Ni finns! Ibland känns det som att jag skriver ut i tomma intet här, jag får kanske 8 kommentarer på ett inlägg, och ni är ungefär 50 000 personer (users i google analytics) som läser bloggen i månaden. Fast man är väl lite skadad av Instagram, det ska gå fort, ett ögonkast bara och sedan fäster man blicken på något nytt. Och jag är väl inte bättre själv. Hur som helst: tack för att ni läser. Älskar er. Bild för uppmärksamhet! Fast inte bara. Den här bilden togs i september när jag läste boken nedan: Testamente av Nina Wähä Testamente handlar, i stora drag, om tolv syskon i Tornedalen som försöker få sin mamma att skilja sig från deras pappa. Alla syskon drar åt olika håll, en vill flytta till Stockholm för att leva ut som homosexuell, en vill ta över familjegården, en kan tala med djur och en annan vill studera i Helsingfors. Dessa porträtt tecknas i olika kapitel och binds samtidigt ihop med de övriga syskonens. Nina Wähä verkar ha haft roligt när hon skrev den här boken, trots att karaktärerna är många ser jag dem tydligt framför mig. Vilken detaljrikedom! Roligt är också att berättarrösten är så framträdande. Den varnar och lovar saker, det är som att den håller en i handen men ber en vara tyst, schhh, titta in genom fönstret här, kolla familjen Toimi. Det här är ju en väldigt hypad bok (den blev kritikerrosad och nominerades till Augustpriset 2019), och det är förståeligt, men mina förväntningar infriades inte helt. Jag upplevde lite av ett antiklimax på slutet. Men det är okej, det är okej! Nina Wähä är musiker, skådis och författare, och det märks i att hon är friare i romanformen än de flesta. Härligt. Det är en mycket egensinnig roman. Antiken av Hanna Johansson Antiken är ett triangeldrama som utspelar sig på en grekisk ö. Berättaren är en kvinna i trettioårsåldern som har blivit ditbjuden av en äldre kvinna, Helena. De har lärt känna varandra när jaget skulle intervjua Helena. De två kvinnorna kan till en början stilla varandras behov: Helena tycker om att bada i jagets uppmärksamhet och jaget hittar tillhörighet – en vän, en mor – i Helena. Gränserna för vad som är vad suddas ut. På ön finns också Helenas femtonåriga, inåtvända dotter Olga. I Antiken kan jag som läsare inte luta mig mot den klassiska, ofta reproducerade Lolitatematiken (vuxen man+flicka), utan maktförhållandet skildrar i stället två personer av kvinnligt kön. Det gjorde mig perplex under läsningens gång, och det tillförde något till helhetsupplevelsen tror jag, ett obehag. Det var otäckt, men jag lät mig dras med. Boken är fylld av en sexuell spänning, de älskande (om man nu kan kalla dem det) söker sig till varandra på natten, det får mig att tänka på André Acimans bok Call me by your name. En jämförelse som irriterar mig när recensenter gör den, men som jag ändå hittar i mina anteckningar från läsningen. Antiken är sinnlig, jag ser hela ön framför mig, känner den, och den är skriven på en elegant prosa. En av de bästa böckerna jag har läst i år. Fem av fucking fem. Men varför går femtonåringen inte i skolan på hösten? Har hon hoppat av? Är det i själva verket 2020 och hon läser på distans? Fattar inte. Min far & Kvinnan av Annie Ernaux Boken består av två separata porträtt av Annie Ernaux föräldrar. Den första skrevs 1985 och den andra 1993. Baksidestexten beskriver boken som en "sociologisk skönlitterär blick på individen genom att studera kollektivet". Så är det. Vi lär känna fadern och modern och får på samma gång syn på ett fattigt Frankrike. När Annie växer upp blir hon lärarinna och klättrar således i samhällsklasserna, vilket sätter familjerelationerna på prov. Om sin pappa skriver hon "Kanske hans största stolthet eller till och med det som gav hans liv dess berättigande: att jag tillhörde den värld som föraktat honom." Språket är lakoniskt och osentimentalt. Om detta skriver Ernaux "För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten har jag inte rätt att sätta det konstnärliga i första rummet". Hon reflekterar genomgående kring sitt eget skrivande och hur hon ska skildra sina föräldrar på ett rättmätigt sätt, och även om hon inte själv tycker att hon sätter det konstnärliga i första rummet så är resultatet absolut just det: konstnärligt. En allt som allt stark läsupplevelse som gör mig väldigt sugen på att läsa mer av Ernaux! Bonustips. Eller vad ska jag säga? Jag är intervjuad i nätmagasinet Tove. Om du vill kan du läsa om hur jag tänker kring att skriva utan att övertänka (heh) och varför jag tycker om att skildra sex. Bland annat då. Finns att läsa här. Har du något boktips till mig? Mer läsning: Böcker jag läste i augusti Böcker jag läste i juni & juli Böcker jag läste i maj Böcker jag läste i april Böcker jag läste i mars Böcker jag läste i januari och februari
