På en middag för några veckor sedan pratade vi om bloggen som media. Madde, jag tror att det var Madde, påminde mig om att den stora skillnaden mellan bloggen och Instagramkontot är att man söker sig till bloggen självmant. På Instagram kastar man innehåll i varandras ansikten. Men att skriva in en adress i sökfältet är en aktiv handling. Det gjorde mig på något vis rörd.Jag går och längtar efter att vissa bloggar ska publicera nya inlägg. Ett exempel är Lilla Libertin. Personen bakom bloggen skrev korta, fragmentariska (och dialogfyllda) inlägg, små scener direkt tagna ur livet (tror jag). Men sedan ett år tillbaka har bloggen ekat tom. Jag undrar vad som hände. Jag följer den med min RSS-läsare så att jag ska få ett mail den dag då det dyker upp ett nytt blogginlägg. Jag hoppas att den dagen är snart. En blogg behöver inte vara foto, smink, annonslänkar och tipslistor (även om det också är underbar läsning). En blogg kan helt enkelt vara en (b)logg. Ta Bodil Malmsten som exempel. Det arkivet finns inte längre kvar, men hon beskrev sin blogg såhär: Min blogg är som jag. Fullständigt osorterad. Film, böcker, språkfrågor, politik, havet och valda delar ur mitt vardagsliv. Bloggen blev grunden till de fem loggböcker som hon gav ut mellan åren 2006 och 2013. Jag tänker på alla dessa underbara dagboksromaner. Skrivliv. Noréns dagbok. Året med 13 månader. Visst är det skillnad på att publicera i efterhand och att publicera direkt, men ändå, helt olika format är det inte. Det tydliga subjektet. De återkommande inläggen. På den där middagen för ett par veckor sedan hörde jag mig själv tipsa om två bloggar som jag blivit absolut tokig i. Jag tänker på dem som dagboksbloggar (även om de rör sig i gränslandet mellan dagbok och fiktion). Ulrika, som förövrigt skriver otroligt, kallar den här genren berättande blogg.Den ena bloggen är Sardellen. Hon uppdaterar kontinuerligt, med närvaro och skärpa, om sin tillvaro i Malmö. Bloggen är helt och hållet textbaserad, ändå lyckas hon göra mig inspirerad både när det kommer till kläder och inredning. Att hon skriver under pseudonym gör det hela ännu mer spännande. Tokig i hennes huvud. Den andra bloggen skrivs av min kompis Rebecca Hemmingsson som bor i Paris. Hennes språk präglas av att hon kan franska, tror jag, för jag upplever det som så klassikt, på det bästa av sätt. Lätt och tidlöst. Rebecca är rolig och lite cynisk men vågar också vara allvarlig och romantisk, och det uppskattar jag. SOM dessa två kan skriva. Förläggare, hej. Dags att uppvakta dessa fyra klyftiga skallar innan någon annan hinner före.Det här inlägget är också en uppmaning till dig som vill skriva mer:Starta en blogg.Läs också:Är det försent att börja blogga 2023?
